Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1849, sida 1

—— — ————————— olust den tid, han har till sin disposition, emedan han icke kan se några frukter för framtiden af sitt arbete. Husmanstorpen emottagas kanske oftast blott på lifstid, så att de efter husmannens död genast åter tillfalla gården; skall sonen få torpet, måste han för det mesta förskafsa sig det genom penningar och förpligtelse att fullgöra en större huslega. Det är derför icke underligt, om husmannen tänker som så: oder har jag ett stycke jord, som visserligen låter upparbeta sig, men då jag snart kan dö, har jag intet för mitt släp, och mina barn måste likväl gå miste om alltihop. Vi arbeta alla icke blott för att sjelfva lefva lyckliga och åtnjuta en bekymmerslös ålderdom, utan också för att skydda vår familj mot nöd och efterlemna den frukten af våra mödor, när döden tillsluter vara ögon. Detta måste i ännu högre grad gälla om husmannen, som, till följe af sin uppfostran och bildningsgrad, aldraminst kan hafva något annat mål för sitt sträfvande, än eget och familjens väl. Månne icke hvarje fosterlandsoch menniskovän, som betraktar hvad nu blifvit anfördt, är ense med mig deruti, att det blefve gjordt ett stort steg framåt till fosterlandets välstånd och lycka, om husmännen erhölle lika rättigheter såsom medborgare och menniskor med andra jordbrukare? Men detta är omöjligt, skall man säga. Nej, alldeles icke omöjligt, om Norge vill göra en sådan uppoffring för sina ofria busmän, som England år 1834 gjorde för sina slafvar i främmande verldsdelar). Staten kan inköpa samtliga torpen i landet efter taxa och sälja dem sasom skattlagd jord till de husmän, som innehafva dem, så att desse, inom en tid af t. ex. 50 ar, genom arligt afarag kunna återbetala köpesumman. Husmannen kommer troligen icke att betala mera i afdrag, än hvad han nu med arbete efter ringa daglön lemnar i huslega; han finge sin personliga frihet, medborgerliga rättigheter, sluppe att stå under en hård och obarmhertig husbonde, och om 50 år skulle han för sig och efterkommande ega såsom gård det torp, han nu innebar. Ingen jordegare kunde med rätta beklaga sig, när ban fått betalt hvad torpet var värdt. Statens uppoffring blefve icke heller stor; den skulle endast garantera det lån, som måste upptagas för detta ändamål, och möjligtvis äfven dess räntor, enär afdrag och räntor skulle blifva för svåra för husmannen att utreda i synnerhet i de första åren ; staten vunne destomer derigenom, att alla medborgare i framtiden komme att deltaga i skatterne, hvilka nu i flera hänseenden äro högst orättvist fördelta, ty många gårdar ega 10 eller flera torp, af hvilka gårdegarne i huslega hafva långt mer än den summa, till hvilkens gårdens skatter och utgifter belöpa sig, medan andra gårdar icke hafva några torp. I det jag här uttalat min tanke om husmännens ställning och det sätt, på hvilket denna kan förbättras, hyser jag det hopp, attingen fosterländsk och menniskoälskande gårdegare för en lumpen fördels skull vill motarbeta hvad som kan göra en så talrik menniskoklass lycklig. Ehuru storthinget visserligen till största delen är samman) För omkring 173 millioner rdr rgs lösköpte England alla slafvar i sina amerikanska och engelska besittningar, tillsammans 780,000 menniskor, sålde till att arbeta i kolenierna. — DDDUDUEDEUEUUEUEUEUEUUUUUU