Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1849, sida 1

der och vind, om de få så stor afkastning af sitt torp, att den motsvarar den höga huslega, som han måste afarbeta uppe på gården med lågt betalta dagsverken 7). Man vill kanske påstå, att husmannen till största delen är sjelf skulden till sitt elände, när han sätter sig ned på ett torp, för hvilket han förpligtar sig till alltför hög hbuslega, i jemförelse med hvad det afkastar. Men husmannen är dock mera ursäktad, än busbonden, enär den förre är nödsakad att gå in på allt, om det också synes honom aldrig så orimligt, endast för att hafva ett ställe, på hvilket ban kan slå sig ned med hustru och barn, då deremot den sednare af egennytta ofta är skamlös nog att åsidosätta allt afseende på billighet och mensklighet. Stor skuld faller också på staten, hvars pligt det väl borde vara att förekomma, det den ene förtrycker den andre. Betraktar man följderna af de nu bestående förhållanderna mellan husbonde och husman, skall man lätt inse, att icke blott denne sednare, utan äfven hela samhället lider af desamma. Hvad kan ett land vänta af ett utländskt krig, då dess arm till största delen består af husmänssöner? ) Desse skulle utan tvifvel fråga sig sjelfva, hvarför de med lif och blod skola försvara alla de fosterlandets innebyggare, som förtrycka, förakta dem och förhålla dem deras rättigheter. Sjelfve hafva de ingenting att förlora, utan lifvet. Det land, som skall vänta sig ett hjeltemodigt försvar af sina söner, måste åtminstone i deras ögon vara så mycket bättre än andra, att de frukta att få det värre och icke bättre, om fienden segrar. Men är det så med en soldat af husmansklassen? Kan husmannen kämpa för äran? Nej, äran är tyvärr oftast blott ett tomt ord för den, hvilken någon ära aldrig blifvit bevisad, utan som blifvit sedd öfver axeln och föraktad allt ifrån barndomen af den rike gårdmannens son, hvilken anser honom såsom ofri, såsom — slaf! Att husmansfolket genom gårdmännens öfvermodiga och befallande uppförande mot dem, vänjer sig vid att betrakta sig sjelft nästan med förakt, skadar sedligheten; det gör, hvad det mycket väl vet vara otillbörligt och opassande, ty det tänker, som så, att den ära, man icke har, kan man icke heller förlora. Vill man göra något för menniskornas sedliga förbättring, måste man först lära dem hafva aktning för sig sjelfva och inse, att de hafva menniskorärde, som förloras blott genom laster och dåliga handlingar. Den vadmalsklädde husmannen måste, likasåväl som den sammetsklädde herren, sky att nedsänka sig till det låga och dåliga. Landets åkerbruk och odling lider äfven, icke allenast derigenom, att husmannen måste vara på husbondens gård och försumma sin egen jord, utan äfven derigenom, att han måste arbeta med ) Jag känner många husmänskontrakter, som bestämma 4 sk. (6 sk. r:gs) för ett vinterdagsverke och 8—12 sk. (12—18 skilling rgs) för arbete en sommardag. Att husbonden, då betalningen är så låg, kallarhusmannen icke blott för att afarbeta huslegan, utan ock för att arbeta dessutom mot denna betalning, är naturligt, då det kostar mera att hälla tjenstefolk. 4) Huru mycket än många rika förakta husmansklassen och ser den öfver axeln, gifva de den dock gerna äran att våga lif och blod för deras försvar vid påkommande krig. LLLeA HH —