Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1849, sida 1

Ur -Folkbladetmeddela vi nedanstående artikel om det Stockholmska tjenstefolkets löner, emedan de deri gjorde reflexioner till en väsendtlig del passa in på förhållandena äfven i Götheborg och de fleste andra af Sveriges städer. Tjenstefolks löner. Bland de sämst lottade af alla samhällsklasser är onekligen tjenstefolket och i synnerhet den qvinliga delen deraf. En piga i ett bättre hus här i Stockholm har sällan öfver 50 rår rgs i lön. För denna lön fordrar man, att hon skall vara i ständig verksamhet från kl. 5 om morgnarne till kl. 11 å 12 om aftnarne och dessutom att hon skall vara väl klädd. Det är således omöjligt för henne att kunna lägga af något för framtiden, och hvad skall det blifva af henne, då hon är för gammal att tjena, eller genom arbete på egen hand skaffa sin bergning? Hon måste ju nödvändigt falla fattigvården till last. Stundom händer väl, att hon kan träda i gifte, men månne detta är lyckligare? Tvärtom, ty sällan kan en piga göra ett bättre parti, än med de fattigaste och sämsta bland gesäller och vaktmästare. Med en sådan framtid för ögonen måste hon bortträla sin bästa tid, utan att någonsin kunna njuta den tillfredsställen att arbeta för sitt eller anhörigas bästa. Det sätt, hvarpå hon i allmänhet bemötes af sitt husbondefolk, som oftast ombytes för hvart år, gör, att hon icke kan fatta någon egentlig tillgifvenhet för detsamma. Hon arbetar således endast för det hon måste arbeta, och blir på detta sätt slutligen en maschin, utan egen vilja och tankekraft. Man kan då knappt undra om en sådan menniska — hvilken dessutom i de flesta fall saknar den moraliska underbyggnad, som en vårdad uppfostran gifver — lätt faller för hvarjehanda frestelser. Säkert finnes det många husbönder, som inse riktigheten af dessa anmärkningar och, vi hoppas det, äfven skulle vara beredde att göra något för sina tjenstehjons framtid, fastän de aldrig tänkt på sättet, huru detta skulle låta göra sig. Ingenting är likväl enklare. Det ginge ju an, att en husbonde öfverenskomme med sitt tjenstehjon om en lön, så tillräcklig, att en viss andel deraf kunde insättas i sparbanken, hvarigenom slutligen skulle erhållas ett litet kapital, tillräckligt att skydda tjenaren från att på ålderdomen lida nöd. Denna lilla uppoffring skulle han säkert hafva ersatt genom den större flit och arbetslust, som erkänslan för en sådan omtanka å husbondens sida skulle väcka hos tjenstefolket. Skälet, hvarföre vi hufvudsakligast talat om den qvinliga delen af tjensteklassen, är. det, att den manliga delen deraf är vida bättre lottad. Först och främst har en dräng eller en betjent större lön än en piga, så att han med omtanka och sparsamhet alltid kan aflägga något för hvart år. För det andra har han mycket lättare och mångfaldigt flera utvägar att, om han vill upp— SEEDS SSE