Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1849, sida 1

Sedan Feszi med synbart behag en stund betraktat baronens vanmäktiga raseri, tog han äter till ordet: Det lilla skämt, som jag tillät mig med er, tyckes alldeles hafva aflägsnat oss från vårt ämne. Ni borde hafva låtit det passera, utan att så våldsamt brusa upp deröfver. Skola vi blifva vänner, så måste ni lära att kufva er, om det understundom skulle falla mig in att lemna fria tyglar åt min medfödda öppenbjertighet. Också måste jag bedja er bortlägga baronen, när vi äro mellan fyra ögon — ty ni vet, att skilnaden i rang är vänskapens död.Med förbittran och vrede afhörde baronen den talande. Denne fortfor: Ni väcker mitt hjertas innersta medlidande. Jag besitter visserligen ett medel, hvarigenom ni kunde blifva hjelpt; men jag säger er förut — det är dyrt. Vill ni belöna mina tjenster, såsom de förtjena, så är jag beredd att säga er det sätt, på hvilket ni för alltid kan göra er lycklige medtäflare oskadlig. Baronen sökte af den talandes miner att utforska, om hans yttranden vore allvarsamma. Feszi, som detta icke undgick, sade: Ni beböfver numera icke kasta så misstrogna blickar på mig. Vi hafva skämtat nog; må det nu blifva allvar! Vet, att jag, icke mindre än