utan att dö! Men min man gaf sig döden. Beröfvad alla andra vapen, sköt han sig med en liten mörsare. Ett skri af fasa uppfyllde luften. Jag släpades till Karansebes. Folket ville döda upphofsmännen till denna grymhet; deras lif kunde blott räddas genom militärens mellankomst. Min äldste son blef fånge, då Görgey kapitulerade, och har såsom simpel soldat blifvit afsänd till Italien, och dermed är måttet af mitt elände rågadt. Kan ni göra er ett begrepp om min sinnesstämning? Ni kände icke min man. Jag säger er, det gifves icke och skall aldrig gifvas en mera ädel, upphöjd, älskvärd karakter, än hans. Hvad hans snille frambragt, vet man: han är uppfinnaren af de hvälfda jernbryggorna; i bonom har verlden gjort en förlust. Min olycka och de qval, jag utstått, äro exempellösa. Min sorg skall vara evig. Ni kan förstå, att mina tankar endast äro upptagne af min olycka. Blott begäret att befria min andre son gör, att jag ännu lefver. Han är transporterad till Grätz; haen J några bekanta der, o så tänken då på min arme adertonårige son! F. von Maderspack.