— Utrikes nyheter. ENGLAND. Tidningen Daily News meddelar ett bref från Kossuth till lord Palmerston, dateradt Widdin d. 20:de September, af hvilket synes, att turkiska regeringen ingalunda så bestämdt vägrat utlemna de polska och ungerska flyktingarne, som de första underrättelserna gåfvo vid handen. Kossuth berättar, att, innan han beträdde turkiska området, hvilket han gjorde blott för att derifrån komma till England, bade han, för att bespara Porten hvarje förlägenhet, förfrågat sig, huruvida man ville emottaga honom och hans följeslagare och om de kunde förvissa sig om sultans beskydd. Svaret blef den försäkran, att flyktingarne voro välkomna gästar, och att padischan förr skulle uppoffra 50,000 af sina egna undersåter, än tillåta ett hårs krökande på flyktingarres hufvud. Desse blefvo verkligen väl emottagne och behandlade såsom sultans gäster under de 4 veckor, de lågo i Widdin och väntade på ordres från Konstantinopel, beträffande sin vidare resa. Englands och Frankrikes gesandter visade flyktingarne sitt deltagande, och Sultan sjelf afslog, såsom bekant är, energiskt Österrikes och Rysslands fordringar på deras utlemnande. Men då ännu en skrifvelse från czaren inträffade i Konstantinopel, blefvo de flyktige Ungrarne och Polackarne och framför andra Kossuth, grefve Batthyany, samt generalerna Perczel och Messaros, genom en kurir underrättade, att Porten var nödsakad utlemna dem, om de icke ginge öfver till muhamedanska läran; 5000 kristna hade alltså att välja att antingen bestiga schavotten eller förneka sin tro. Han (Kossuth) hade då i bestämda, ehuru förekommande ordalag å sina och trosförvandternas vägnar vägrat afsäga sig sin religiösa öfvertygelse och genast vändt sig till Englands och Frankrikes gesandter, Sir Stratford Canning och general Aupic för att söka räddning från denna akt af tyranni. Han hade för öfrigt fått veta, att det hela var en intrig emot ministern Reschid Pascha; dennes fiender hade nemligen för afsigt att tvinga honom utlemna fångarne, för att derigenom nedsätta honom i folkets ögon och få honom att träda tillbaka från sin plats. Visst är, att iden d. 9:de och 10:de September hållna stora rådplägningen majoriteten af statsrådet förklarade sig för flyktingarnes utlemnande och majoriteten af ministeren deremot; att något beslut med anledning af denna meningssplittring icke kunde fattas, utan att man derför gick en medelväg och sökte komma ur förlägenheten, genom att för flyktingarne framställa detta alternativ. Kossuth visar i sitt bref, att Turkiet, om det utlemnar honom och hans foljeslagare, handlar emot sina egna interessen, emedan det ofelbart derigenom skulle beröfva sig det civiliserade Europas sympathier, hvilka det dock behöfver, när en gång det oundvikliga, förr eller sednare inträflande krig mellan Ryssland och Turkiet uppstär, hvilket skall bestämma detta sednare lands öde. IIan slutar med att lägga sitt och de öfrige flyktingarnes öde i lord Palmerstons händer och ber honom beskydda sin ännu i Ungern varande, för österrikiska regeringens låga hämndlystnad utsatta familj, sin moder, hustru och barn. -Fredens och den allmänna afväpningens vänner höllo, sammankallade af hr Cobden, d. 8:de oktober ett möte i London Tavern. Man fattade enhälligt beslut att icke deltaga i österrikiska statslånet. Hr Cobden blottade i ett tal, som vann mycket bifall, de svaga fötter, på hvilka Rysslands och Österrikes finanser stå, och sluta— n, ——