Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1849, sida 2

mår tänka sig den lycka, som Philo funnit vid sin gemäls sida, kan göra sig ett begrepp om den oerbörda smärta. som förlusten af henne förorsakade honom. Smärtans våldsamhet gjorde honom, efter utseendet, känslolös; hans ögon förblefvo torra. Med den stirrande blicken beständigt häftad på marken, gick han omkring som en vålnad och tog icke den ringaste andel i det, som föregick omkring honom. När Philo återvände från sin hustrus begrafning, mötte honom en vagn. Det var grefvinnan, som på syskonkärlekens vingar ditilat, vid Philos underrättelse, att en son blifvit honom född. Men, o himmel! hvad framställde sig här för hennes blickar! — Liktåget vände just nu tillbaka. Med darrande röst frågade hon de kringstående, hvad synen betydde och sjönk vanmäktig tillbaka, när man sade henne, att Monime med sin son blifvit anförtrodde åt jorden. Philo vacklade fram. Men hon igenkände i honom icke densamme; en fruktansvärd förändring hade på få dagar föregått med honom. Lik en, som uppstått ur grafven, för att tillika med lifvet väckas till en ny förtviflan, skred den annars i kraftig ungdor sskönhet blomstrande mannen långsamt framåt. Hon ropade till honom; han hörde henne icke. Hon nalkades honom,