Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1849, sida 1

honom, för att bjelpa honom upp, hvilket han, såsom det tycktes, utan deras biträde icke hade kunnat göra. Stödd på dem, skred han till mig, räckte mig sin hand och sade: Kamrat! vi måste blifva vänner. — Du är min mästare; satan sjelf tyckes sticka fram hos dig. Anförare!fortfor han, vändande sig till en af sina följeslagare, den der måste med oss!Ja, inföll denne, slut dig till oss, och ingenting skall fattas dig. — Du skall hafva öfverflöd på allt.Nu märkte jag småningom, i hvilkas sällskap jag befann mig. Den sist talande var Tzarko, och de båda andre medlemmal af hans band. Jag ryste för att blifva röfvare. Men ödet hade utstött mig från det borgerliga samhället. Jag var ju en krigsflykting — min permission var utlupen — en förment, till döden dömd brottsling! Jag hade ingen anhörig i denna verlden, hos hvilken jag kunde söka tröst, hjelp och lindring i den smärta, som tärde min själ. Jag stod allena i den vida verlden. En förfärlig kamp uppstod i mitt inre. Hvadltänkte jag, och bilden af min döende moder sväfvade för min blick, svill du blifva en röfvare?! — Förskräckliga tanke!v Men hjelplösheten af min belägenhet, det menniskohat, som min olyckliga erfarenhet alstrat hos mig, fingo öfverhanden.