Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1849, sida 1

I ner desammes tillvaro, lärer det ej kunna bestri— ———— ——ö—————— ett med samma grunder öfverensstämmande förslag. — Behofvet af en lag i förevarande syftning är af rikets ständer redan erkändt, och det tillhör således utskottet att söka afhjelpa samma I behof. Vid uppgörandet af ett sådant förslag har imellertid utskottet ej kunnat förbise att, då förskott lemnas på grund af konnossement, förskottsgifvaren till en del är i annan ställning, I än om förskottet lemnats sedan varorna blifvit af skepparen till den förre levererade. Derförinnan måste nemligen, enligt 5:te och 7:de SS:ne i handelsbalkens 17:de kap., i vissa fall för sjöfolks lön, frakt och skeppslega, bilbref och bodmerilån tagas betalning ur varorna; och det är derföre, som utskottet funnit nödigt att härom införa ett stadgande i sitt förslag, för hvars afvikelse från motionärens i öfrigt någon vidare redogörelse ej synes behöflig. Lagutskottets, med anledning häraf, uppgjorda förslag bifölls af ständerne, hvilka under den 1:ste April 1848 till Kongl. Maj:t afläto underdånig skrifvelse i ämnet; och fann Kongl. Maj:t, med godkännande af hvad ständerne beslutat, för godt att, under den 6:te Oktober samma år, i nåder stadga, som följer: IIar någon till försäljning emottagit varor, samt på blifvande köpeskilling lemnat förskott eller i och för uppdraget haft kostnad, njute för samma förskott och kostnad med ränta, derest förskottstagarens egendom till hans borgenärer afträdes, innan förskottet blifvit guldet, betalning utur varorna med den rätt, som i 17:de kap. 3:dje Sin handelsbalken är tillagd innehafvare af lös pant. Lag samma vare om förskottet är lemnadt på grund af sådant konnossement, som i sjölagen omtalas, ändå att varorna före konkursen ej kommit förskottsqifvaren tillhanda; dock sker härigenomeicke någon inskränkning i den rätt, som i Ste och 7:de SS:na af förutnämnde kapitel bestämmes för Sjöfolks lön, frakt och skeppslega, bilbref och på bodmeri taget lån. Genom ifrågavarande förordning har antalet af de så kallade tysta förmånsrätterna blifvit förökadt, alldenstund den förskottsgifvaren derigenom tillagda rätt måste hänföras under denna benämning. Ty fastän lagstiftaren ställt samma rätt lika med den i 17:de kap. 3 S. handelsbalken stadgade förmånsrätt för lös pant, måste man likväl erinra sig, att då panträtt, såsom grundande sig på ett uttryckligt aftal emellan pantgifvaren och panttagaren, är att hänföras under benämningen vuttrycklig förmånsrätt, den skiljaktighet i förevarande fall företer sig, att nyssberörde förskottsgifvaren tillerkända förmånsrätt, icke låter härleda sig från något dylikt aftal, utan snarare grunda sig på en så kallad retentionsrätt, eller rättighet att qvarhålla en sak, derå man användt kostnad af hvarjehanda beskaffenhet. Då man så ofta hört röster höjas emot de tysta förmånsrätterne, skulle det synas, som hade man bordt undvika att låta deras antal tillvexa; men så länge lagstiftningen godkändas, att konseqvensen fordrat, det den nu tillkomna bordt upptagas. Det skulle blifva alltför vidlyftigt att här anföra de skäl och motskäl, hvilka blifvit anförde i fråga om sistnämnde för—ö ———— —