Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1849, sida 1

vår herre: hvad har föranledt dig till denna afskyvärda handling?Lifvet hade intet värde för mig, och kanske var jag också för stolt att svara annat, på dessa ord, än att jag förklarade anklagelsen vara falsk, och att grefven genom sitt fall sjelf tillfogat sig det dödande stygnet. Dåre! fortfor domaren, huru kan du tro, att sådane, intet sägande undflykter skola hafva någon vigt i rättvisans vågskål? — Det är icke tänkbart, att grefven genomborrat sig sjelf. Och tror du, att en döendes ord, hvilken i många vittnens närvaro betecknade dig, såsom sin mördare, redan äro glömde? Du nekar förgäfves att hafva begått brottet. Grefvens anklagelse bevisar icke, att jag är brottslig, men väl det omenskliga hat, hvarmed han förföljde mig, svarade jag. Såsom gosse bortröfvade han mig, för att öfverlemna mig åt evigt slafveri; han återsåg mig såsom yngling, och hans hat vaknade på nytt. Med den förbannelsevärda lögn på sina läppar, att jag var hans mördare, utandades han sin själ., Eländige! inföll domaren, våga icke ännu en gång att skända den mördades minne; eller bäfva för min vrede! Ännu en gång: bekänner du dig skyldig till det brott, hvarför du är anklagad?