Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1849, sida 1

—— —— — — de absoluta, de dynastiska interessena hafva såsom segrare bibehållit bataljfåltet. Deras framgång synes således vara lysande och obestridlig. Icke dessmindre förefalla mig dessa segrar mera såsom palliativer, än såsom för framtiden särdeles beståndande. En hämnande Nemesis tyckes följa de absoluta interessena tätt i fotspåren. I stället neml. att begagna segren till att försona sig med folken, begagna de den till anställandet af blodbad bland dem, som vågat träda i spetsen för folkens interessen. Segersvärdet nyttjas ej såsom en förmedlande fredsplanka, utan som bödelsbila. Alla anhörige, alla vänner, alla själsfränder till dem, som Iaynaus hämdesvärd krossat, döpas derigenom till hämnare, döpas till revolutionärer; och alla, som blifvit degraderade till soldater, föra revolutionen med sig ned i soldatledet. De 80,000 slafvar, som Ryssland sände att qväfva revolutionen, skola icke återvända till sina stepper fullkomligt samma slafvar. De hafva lärt känna friheten på slagfältet, och den är icke mindre undervisande der, än i kathedern. Månget frihetens frö skola dess 80,000 återföra tilll hemmet och der utså. Underhålla eller uppfostra de dynastiska intressena icke härigenom långt snarare de revolutionära rörelserna, än de tillintetgöra dem? Jag sade att dessa intressen synas förföljda af en Nemesis. Denna Nemesis — är konstitutionalismen. Allt sedan romerska republikens fall har absolutismen hufvudsakligast beherrskat de europeiska folken. Under mera än ett årtusende har den haft tid att ordna sina krafter, mogna till enhet och intaga en allt styrande, mägtig position, Den har också icke uraktlåtit något i sin magtutöfning. Under denna tid har konstitutionalismen endast uppenbarat jsig hos folken såsom sköna öfvergående drömmar, såsom mer eller mindre klart förstådda aningar, såsom i öknen ropande röster, såsom paroxysmer. Man kan säga att Sverige och England nästan äro de enda länder, hvilka göra ett undantag härifrån; ehuru äfven deras konstitutionella författningar varit ytterst ofullkomliga. På en gång brast det amerikanska frihetskriget ut, om jag ej missminner mig, 1775. År 1778 antogo fristaterna förbundsakten och 1787 reformerades den. Det var en tilldragelse af underbar verkan på tänkesätten inom Europa. Det var för dem ett nytt ljus, som uppgick. Under årtusendet hade intet folk ens vågat tänka en så utsträckt fri författning. Nationerna anslogos också, och verkan deraf följde omedelbart. Franska revolutionen är ett barn af Amerika. Och redan 1791 gaf den konstituerande församlingen franska folket den första monarkiskt konstitutionella försattning. Hvar och en känner den franska revolutionens derefter följande exaltationer. Guillotinen blef republikens thron, och den stod på den slippriga grundvalen af medborgares blod. Napoleon kom, han började med att hämma den brusande revolutionära floden; men snart sprang han öfver gränsen för sin mission — och slutade med att vilja grundlägga — äfOO RE RR A — — —