Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1849, sida 1

AAA— — — —— ÖA ven på de öfriga europeiska furstarnes bekostnad — en förtryckande, absolutistisk verldsmonarki. I sin nöd vädjade furstarne till folket, och, hjelpte af det, störtade Napoleon. 1814 ingingo furstarne sig emellan en helig allians, hvarutinnan de liksom iklädde sig en borgensförbindelse för hvarandras bestånd, en för alla och alla för en. De vågade dock icke helt och hållet underkänna värdet af den tjenst, folken gjort dem emot Napoleon, utan gåfvo dem den 13 8 i tyska förbundsakten, hvari de lofvade de olika staterna särskilda författningar. Löftena stannade dock mera på papperet, än de blefvo till verklighet. Ludvig den XVIII oktrojerade vid samma tid chartan. 1816, 17, 18, alla dessa år äro märkvärdiga i Europas konstitutionella utveckling. Folken fordrade uppfyllelse af förbundsaktens 13 8. Emellertid gick tiden. 1830 utbrast en ny revolution. Franska nationen kasserade då Ludvigs skänk af 1815, och gaf sig sjelf en konstitution. Åren 31, 32, 33, 34 blefvo Tysklands fordringar allt bestämdare. Så kom 1848. Franska folket ville då liksom lägga sista handen vid sitt konstitutionella verk. Det gjorde så äfven. Vi känna hvilka våldsamma skakningar sedan upprört Europa, och — jag nedfäller täckelset här. Räkna vi emellertid åren från 1791, och till det närvarande, så är det knappa 60 år, som konstitutionalismen ägt och beböft, för att kämpa sig fram till sin närvarande ståndpunkt. Och, mina herrar, när den endast på 60 år hunnit så långt i striden mot absolutismen, mot ett välde, hvars historia går genom mera än ett årtusende; då vill det synas mig, som om den ej skulle erfordra särdeles många år till, för att nå sitt mål. Man menar att de dynastiska intressena, till följe af Ungerns undergång, nu stå mäktigare än någonsin. Må så vara, men det är dock visst, att dessa intressen icke äro mäktigare än att de sjelfve nödgas att åtminstone till en viss del gå folkets önskningar till mötes . . . genom oktrojerandet af i många fall ganska tidsenliga författningar. Oaktadt deras segrar, är denna omständighet ett halft nederlag. Jag har här talat om revolutionerna. En och annan skulle måhända deraf kunna taga sig skäl till den förmodan att jag älskade revolutioner. Det förhåller sig dock icke så. Jag ber sastheldre Gud bevara oss för de faror, som åtfölja dem. Men med en blick på historien, tror jag att de äro ett nödvändigt ondt, som kommer och går oberäknadt den enskildas önskan eller vilja, tror, att Europa säkrare än någonsin förr går stora tilldragelser snart till mötes, och att ingen makt skall kunna törbindra det. Under det man likväl inom det öfriga Europa slites om sina politiska rättigheter, måtte vi framgå i öfverensstämmelse med lagliga former, med enighet och ihärdighet, och ännu då vi hunnit det önskade målet, tacksamt kunna utropa: Gud bevare konungen och fåderneslandet!Ordföranden tillsporde derefter sällskapet, huruvida det gillade eller icke de grunder till en ny representationsförfattning, som blifvit utarbetade och antagne vid allmänna reform-mötet i