5 erfaren embetsman hört det märkliga yttrande fällas, att, vom Sveriges konung sätter Sveriges ära i pant, så skall Sveriges folk lösa den. Då man håller sig strängt vid ordalydelsen härutaf, bör man antaga, att detta yttrande endast gällde den då diskuterade frågan, d. v. s. att det understöd, som blifvit utlofvadt Danmark, skulle detsamma äfven af folket villigt lemnas, en förbindelse, hvars helgd vi icke här vilja ifrågasätta; men om detta yttrande åter skulle afse alla de löften eller förbindelser, som en konung sjelfrädigt kan ikläda sig, då frukta vi, att disciplinens och suhordinationens pligter hos folket kunde blifva alltför dyrköpta, och tro, att det väl vore rådligast i tid förebygga så vådliga pantför-akrifningar. rDet är visserligen icke vid det egentliga uti de här anförda yttranden, hvilkas agenskap af Ffraser vi icke förbisett. som vi vilja fästa oss; det är de sakförhållanden, som de afse, på hvilka vi lägga någon vigt, och förnämligast de falska begrepp både om pligter och rättigheter, som deraf kunna födas, hvilka vi önskat antyda.v Flera af det borgerliga samhällets institutioner synas, vid begreppet om pligter och rättigheter, föga fästa sig vid ändamålet och den naturliga verkan af vissa åligganden, uten anse för tillräckligt att bestämma dem blott såsom lagbud, eller, rättare sagdt, som kommando-ord. Deraf kommer, att hvad den borgerliga lagen ofta anser för gröfsta brott hos individen, blir hos samhällsmakten, om ej dygd, åtminstone förtjenst. Vi behöfva tvifvelsutan icke anföra några exempel: en jemförelse emellan moralens och politikens enklaste läror, och förnämligast emellan enskilda pligter och offentliga rättigheter, bestyrker tillräckligt denna sats. Hvad särskildt disciplinens och subordinationens lagar beträffar, så är dot obestridligt, att man kan med tankar, ord och gerningar ostrafladt förbryta sig mot det Högsta Väsendets majestät, då ett förfluget yttrande mot det jordiska majestätet, eller en kandgriplig tillrättavisning af en, äfven den lägsta, förmans oanstindiga och kränkande beteende, är förenadt med lifvets förlust, och, äfven om nåd mellankommer, dock alltid med frihetens och framtidens ruin. Värt samhälle har, i dessa dagar, erfarit sanningen af dessa påståenden, då dödsdomen blifvit fälld öfver ett så kalladt subordinationsbrott inom stadens militärkorps. Huru orimlig och barbarisk en sådan lagskipning är, faller genast i ögonen, och det är blott ibland massan af samhällets öfriga utopier, som dessa hedniska bruk ännu kunna obemärkt gömma sig.Utaf tjenstgörings-reglementets för armcen XIII kap. 150 S., som handlar om ertrafudiciel bestraffning för officerare, synes att arrest å vaktkan på 3:ne månader officer åläggas afkommenderande generalsperson, regements-befälh. och kommendant å fästning, medelst skriftliga ordres, som genom en adjutant officern tillställes. Härutaf finner man, att en officer kan, för en obetydlig förseelse, — ja, måhända för ingen — utaf en kitslig befälhafvare underkastas ett straff, som kan ega förlust af helsa och lif till följd ; ty om man erinrar sig, att flere vaktrum äro genom fuktighet, köld och förskämd luft högst obehagliga äfven för några få timmars vistande deruti, huru våldsamt skall icke 2 . 1 åa—n n1nn1n1nTTn2;;uIB27t?9nrG 1