Sme månaders fängelse derstädes inverka på en bildad, och någon gång med klen kroppskonstitution försedd person, skiljd från sin familj och uti den ängslande ovissheten, hvarthän lågsinta förmäns hämnd eller okynne vidare kan föra honom. Vi hoppas att, till heder för menskligheten och tidehvarfvets upplysning, sådana straffbestämmelser, som de här anförde, måtte af den kommittå, som fått sig krigslagarnes granskning anförtrodd, blifva afstyrkte, helst det måtte medgifvas, att äfven för högsta subordinationsbrott (under fredstid) tjenstens. förlust, och för andra förseelser vida mildare korrektionsmedel, än de nu gällande, tillfyllestgöra. Behofvet utaf kroppsstraftens användande för soldatesken är äfven högst problematiskt, och fordrar att af kommitten noga öfvervägas. v Hvad för öfrigt såväl disciplin som subordination beträffar, hvilka visserligen i sig innefatta den hörsamhet och efterrättelse hvarje lydande är underkastad för gällande lagar och författningar, äfvensom för förmäns förnuftiga ordres, men visserligen icke trälens viljelösa undergifvenhet för sin herres nycker, kunna desamma endast upprätthållas, hägnas och gagna genom deras andeliga kraft, deras moraliska renhet och deras lämpande till ett bestämdt nyttigt ändamål. Individen måste uti alla sina handlingar förblifva beroende af sitt förnuft och sin rättskänsla; han eger ingen pligt högre, än sitt samvetes vittnesbörd, att han handlat rätt. Han måste förr bryta mot menniskostadgar, än mot Guds lag, hvars bud aldrig förblifva okända. En förmans pligt bör, uti första rummet, afse oktningen för menniskovärde och menniskolycka; det är endast denna aktning, som gör honom sjelf aktningsvärd, och hvilken betingar det förtroende, som utgör disciplinens och suhordinationens mäktigaste och pålitligaste häfstång. Genom att hafva förbisett vigten af andelig frihet, är det förnämligast som det sociala lifvet stelnat uti alla sina former, och som man nödgats vädja till den råa styrkans, den fega listens och det smilande hyckleriets förstörande makter der, hvarI est man kunnat vinna allt genom religionens, hedrens och sanningens heliga garantier. Det är imellertid icke ensamt inom krigsorganisationen och militärlifvet, som helgden af disciplinens och subordinationens mystiska pligter åberopas; det är lika så mycket inom den öfriga administrationen i allmänhet, som den söker att våldsamt göra sig gällande, och hvilket är närmaste orsaken till den byråkratism eller I embetsmanna-despotism, hvaraf äfven hos oss högst betänkliga symptomer förefinnas. En lika besynnerlig som oroande företeelse är det äfven, att uti vårt land, hvilket så gerna yfves öfver sin frihet, sitt oberoende och sin andeliga utveckling, en anda af förtryck och slafsinne inom administrationens alla grenar synes innästlat sig, hvilken tillochmed visat sitt förnedrande och förstörande inflytande inom sjelfva riksförsamlingen. Äfven der synes en slags disciplin och subordination hafva gjort sig gällande, hvilken, om äfven till sina följder mindre vådlig, såsom ännu temligen begränsad, likvisst i sin form innebär någonting så obehagligt och så förödmjukande, att man skulle tro sig uti Japan eller Marocko. Det är nemligen omöjligt, att med den sjelfständighet och urskillning, som man har rätt att vänta utaf statens högre funktionärer, och förnämligast folkombuden, förena den ringa omtanka och den slöa likgiltighet för allmänt väl, som de sednare 30 åren uppenbarat sig uti en mängd vigtiga förhandlingar, såväl hos regeringen som hos folkombuden. Hvilka följderna för landet deraf blifvit, är väl bekant; men det mest förödmjukande och betänkliga dervid är den totala bristen på någon utmärktare duglighet, fosterlandskänsla och sjelfständighet hos de klasser, af hvilka man närmast haft rätt att både fordra och vänta dessa egenskaper, i betraktande af de uteslutande privilegier till förvärfvande deraf, hvaraf de varit i I I I besittning. Hvad kan väl vara närmaste orsaken härtill? Jo, disciplinens och subordinationens makt! — den disciplin nemligen, som haft det egna välbefinnandet, de lumpna utmärkelserna och de maktegandes ynnest till enda drifljeder och till