TOC idet kan föra tusende till slagtbänken, men ej frambringa någon enda stor gerning.Om man således måste medgifva armberna ett sjelfverksamt moraliskt element, och att hvarje tvångsmedel deremot är en verklig barbarism, så synes derutaf tydligt, huru nödvändigt det är att rena begreppen om disciplin och subordination från de närvarande missbruken och befria dem från den sjelftydning, som råheten och egoismen så gerna och så ofta tillåta sig, men hvaraf farorne äro ögonskenliga. Vi hafva, på ett annat ställe i denna skrift, tillåtit oss en definition på krigsdisciplin i allmänhet. Vi hafva der sagt, att endast den trupp kan kallas disciplinerad, som fullgör sin soldatpligt af den inre öfvertygelsen, att denna äfven är dess medborgerliga pligt, äfvensom att ingen disciplin kan inpryglas uti en soldat, eller genom drakoniska krigslagar upprätthållas i en armk. Af detta påstående följer, att ingen kan vara en god soldat, som icke äfven är en god medborgare, hvaraf åter omedelbart den slutsats kan dragas, att medborgerlighet är armeens lifselement. Utom följande, i en af våra tidningar nyligen anförda yttrande af en major till en subalternofficerare, hvilken sednare erinrade om sin medborgerliga pligt: Hvad pratar herrn om medborgare! icke är soldaten medborgare! hafva vi äfven nyligen utaf en af våra högre befälhafvare hört den egendomliga definition på en armes bestämmelse göras, att rkrigarena äro konungens män, att de icke blanida sig i politik — men gå villigt dit deras rkonung bjuder dem, och hafva inga andra polirtiska sympathier, än han,) Ke. Uvxvad som i dessa ord är blott fras, bör väl särskiljas från andemeningen deraf; andra tidningar hafva föröfrigt tillräckligt kommenterat hela detta utlåtande, så att vi endast vilja inskränka oss till de reflexioner, som i anledning deraf lämpa sig på vårt närvarande ämne. Att soldaten är konungens man och icke eger några andra sympathier än han, är både rätt och lyckligt, när konungen sjelf eger fosterländska sympathier; således, som vi vilja hoppas, äfven under närvarande förbållanden; men att vilja generulisera (förallmänliga) denna sats, är både vådligt och vanskligt. Vårt lands historia erbjuder oss rika bevis uppå, både huru lyckligt och huru olyckligt det gått genom tillämpningen af denna sats i sin helhet. Carl XI:s och Carl XII:s exempel äro i detta fall de mest i ögonen fallande. Hvad den förre i rent fosterländskt intresse, i stöd af denna sats, visste att upprätthålla och förkofra, lyckades den sednare, genom samma sats, att förskingra och förstöra. Männen voro desamma, men sympathierna och ändamålen voro mycket olika. Gustaf III:s och Gustaf IV Adolfs exempel äro äfven i detta afseende minnesvärda. Vi hafva äfven, i anledning af den danska krigsfrågan, på vårt riddarbus, af en hög och ) Definitionen är af generalen m. m. grefve CO. G. Löwenhielm, hvilken tyckes hafva inhemtat den af prinsen af Noer. Åtminstone yttrar denne sig på samma sätt i ett bref till konungen af Danmark Christian VIII, såsom man i ett föreg, nummer af denna tidning haft tillfälle erfara. Red:s anm.