Min sjuklighet, min tilltagande svaghet gjorde det mig omöjligt att förskassa mig de nödiga penningarne för mitt underhåll; otaliga gånger bad jag till Gud att göra slut på mitt eländiga lif. Han hörde mig icke, kanske för att skänka mig fröjden att se min son, att trycka honom till mitt hjerta. Sedan jag tillbragt ungefär ett år i denna ömkansvärda belägenhet och inalles åtta år i Hermanstadt, fattade jag slutligen mod att heldre framför dörrarne tigga mitt bröd, än att längre vara utsatt för den gamlas föraktfulla, med hvarje dag odrägligare behandling. Jag grep till vandringsstafven och lemnade, utan den ringaste plan för min framtid, min vistelseort. Jag vandrade från den ena staden till den andra. Mer än en gång hungrade jag dagen igenom, emedan de hårda ord, hvarmed jag blef afvisad, betogo mig mod att bedja om en bit bröd. Efter nästan fyra veckors vandring, anlände Jag slutligen till ett hus, som låg vid ingången till en by. Jag hade denna dag tillryggalagt en ansenlig sträcka. Mina fötter voro svullna och min trötthet så stor, att jag utmattad nedsjönk framför detsamma. Mitt tillstånd väckte de förbigåendes uppmärksamhet. Folk samlade sig omkring mig, och kort derefter såg jag en ung,