HA Å A gr erna, som dessa begrepp uti hela sin nakenhet gjort sig gållande, hafva de äfven uti alla öfriga sambällsförhällanden mer eller mindre hämmande och tyranniskt inverkat.Med disciplin och subordination vill man i allmänhet gerna förstå den obegränsade lydnadspligt, hvaruti hvarje underlydande nödvändigt och ovilkorligt bör stå till en så kallad förman eller styrande personlighet. Inom armserna har detta begrepp erhållit den utsträckning, att det icke blott anses vara en underordnads pligt att lyda och tiga, utan äfven att lyda utan att tänka. Vi erinra här om det bekanta yttrandet af en bataljons-chef vid armåen till en af sina underofficerare, som råkade att säga, det han tänkt vid ett tjensteåliggande: Herre, understil er icke att tänka! När jag var underofficer vid Sk. regemente, tänkte jag aldrig. En militär afkläder sig, enligt nuvarande krigslagars tolkning, hvad förmän beträffar, hvarje sjelfständighet så i tanke som i ord, och kan på detta sätt, i det närmaste, anses såsom en kronans lifegen. Vi hafva med afsigt här begagnat ordet krigslagarnes tolkninqv; ty hvad andan af dem beträffar, så torde det betviflas, att äfven den skulle afse en sådan ofrihet. Redan 1:sta S:n uti nu gällande krigsartiklar, som afhandlar krigarens religiösa pligter, antyder i detta fall behofvet utaf och rättigheten till andelig frihet, hvaraf sålunda nödvändigt lydnadspligten erhåller en bestämd gräns, som icke kan vara annat än den, som individens hjerta och förnuft utstaka. IIärutaf redan finner man nödvändigheten af att underordna alla företag hjertats och förnuftets (i deras renhet) föreskrifter, emedan man aldrig ostraffadt tillåter sig ett våld deremot. Det förtjenar att anmärkas, att sjelfva begreppet om krigsmakt, med hvad dertill hörer, i allmänhet, och icke afsigtslöst, erhållit en betydelse, som den i sjelfva verket icke eger, nemligen, såsom ett hlindt verktyg uti maktens hand. Det är denna villfarelse, som alstrat och alltjemt alstrar så mycket ondt i verlden, och som förnämligast motverkar folkens förädling och utveckling för deras ändamål. Menniskan eger, enligt vår tanka, ingen rätt att afyttra sin fria vilja och sin andeliga sjelfständighet, och det är till lika mycken skada för den befallande, som för den lydande, om de tanklöst och ofrivilligt öfverlåta sig åt hvarandras hugskott. Det är endast genom en fri och förtroendefull renelverkan emellan bådas andeliga förmögenheter, som deras eget och det allminnas bästa kan beredas. rIIvad krigsdisciplinen beträffar, så skola vi till stöd för våra åsigter deraf här anföra en bekant militärförfattares yttrande, som vi sedan skola bemöda oss att utveckla. Han säger nemligen: Det var en tid, då armåerna ansågos såsom vmachiner utan vilja; — väl oss, att denna tid rär förbi; arm6erna äro organiska kroppar, följraktligen inga machiner. Deras organism beror såväl på andeliga som mekaniska organer, och rvi få ej hos armen misskänna det moraliska roch det intellektuela elementet och förgäta dem rför det fysiska., Det nedrigaste medlet att verka på modet är rlednget; det är ock lägsta graden af barbarism; A... —