köfvaren. (Ungersk novell.) Forts. fr. N:o 237. Denna förklaring hade till omedelbar följd, att värdinnan förbjöd mig vistas i sitt hus. Min belägenhet var ömkansvärd. Jag hade lefvat i den största indragenhet och kände ingen. af hvilken jag kunde vänta understöd. Jag anropade värdinnan att icke förskjuta mig och att åtminstone så länge låta mig vara hos henne, tilldess jag funnit ett annat hem; jag ville bemöda mig att med fruntimmersarbeten förtjena mitt uppehälle. IIon lät beveka sig att uppfylla min begäran. Men jag fann snart, att jag var ur stånd till ihållande arbeten, genom min af så många lidanden undergräfda helsa. De tallösa tårar, mina olyckor utpressat af mig, hade dertill försvagat min syn till den grad, att den ofta helt och hållet nekade mig sin tjenst. Den hårda qvinnan hade intet medlidande med den olyckliga. Jag var beständigt föremål för hennes svåra lynne, och mer än en gång ropade hon i öfvermåttet af sin vresighet: Huru dåraktig är jag icke, som ej befriar mig från denna börda och skaffar mig tiggerskan från halsen!