Gode Gud! utropade hon, under det tårarne strömmade nedför kinderna, huru är det möjligt, att det kan gifvas menniskor, som äro i stånd till sådane nidingsdåd?Med all den rörande ömhet, hvilken den goda qvinnan, såsom barn, hade bevisat mig, upplyfte hon mig från marken och förde mig in i huset. Det lyckades hennes kärleksfulla omsorger att småningom återlifva mina förstörda krafter. Sedan femton år var hon gift och bodde på det ställe, der jag träffade henne. Hennes äktenskap var barnlöst och icke lyckligt. Hennes man, en jägare, var en rå, på dryckenskap begifven menniska, som ej förstod att uppskatta den älskvärda qvinnans värde och af hvilken hon ofta var utsatt för den lägsta behandling. Han var frånvarande, när man bragte mig till huset och kom först efter några dagar tillbaka. Hans ankomst förkunnades af svordomar och förbannelser, hvilka hans hustru åhörde med en engels tålamod. När han blef mig varse, frågade han med vred blick, hvem jag var, och hvad jag ville. Jag var en arm sjukling, som hon gifvit herberge, blef svaret. Jaså, skrek han, har den barmhertiga samaritanskan åter någonstädes uppspårat en tiggerska och vräkt henne mig på halsen — bort med henne — och det i dag! Jag tål icke sådant pack i mitt hus.