Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1849, sida 2

vånande, än det, som vid mitt inträde fäste min uppmärksamhet. Några störtade med djurisk glupskhet öfver de för dem framställda anrättningarne, under det andra sönderskuro dem i så små bitar som möjligt och med stor betänksamhet förde dem till munnen. Jag kunde icke längre vara i ovisshet om min vistelseort; jag befann mig ett dårhus; mitt sällskap bestod af vansinniga! Men detta var ännu icke allt. Jag fick snart en ryslig bekräfte!lse härpå — man hade öfverlemnat mig sjelf såsom vansinnig åt anstalten, och såsom sådan blef jag behandlad. Min nya ställning var högst sorglig, såsom man lätt kan tänka sig. Jag förmådde icke uthärda den; jag blef sjuk och var nära döden. Men försynen hade beslutat att förlänga mitt lif, kanske för att gifva mig lyckan att se dig, min älskade son, att ännu före min död få trycka dig till modershjertat. Jag tillfrisknade och kände mig derefter mycket lugnare, än jag förut varit. Stärkt af de grundsatser, som min ädle fader inpräglat hos mig, beslöt jag att ståndaktigt fördraga de lidanden, som ödet tillskyndat mig. Jag vande mig vid min omgifning, och min belägenhet blef mig småningom drägligare, än den i början varit. Ungefär tolf år hade jag tillbragt derstädes, när en dag föreståndaren för anstalten kom till