Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1849, sida 2

Mina ord voro fruktlösa. Allt hårdare omsamnade mig barnet, och när man förde mig til vagnen, måste hon med våld slitas från mig. Följande dagen i morgongryningen höllo vi framför ett rymligt klosterlikt hus. Man införde mig och anvisade mig en vid ändan af en lång gång befintlig kammare. Trött af resan kastade jag mig på en deri stående säng och föll snart: en djup sömn, ur hvilken jag först mot middagen uppvaknade. Straxt derpå inträdde en qvinna i min kammare, som uppmanade mig att skynda till matsalen, emedan man väntade på mig Hon var mig bebjelplig vid påklädandet och förde mig derpå in i en rymlig sal, i hvars mid befann sig ett stort dukadt bord och der ungefär tjugo personer af båda könen befunno sig Genom besynnerliga åtbörder och ansigtsförvridningar, likasom genom de stirrande blickar, mar häftade på mig, gåfvo några tillkänna det intresse, som en ny gästs uppträdande väckte ho: dem, under det andra uttryckte sin fullkomliga likgiltighet genom anletsdragens orörlighet eller tanklöst stirrande på något annat föremål. Ingen talade ett ord. Jag hade knappt inträdt och fått tid att göra mig redo för de känslor, detta besynnerliga sällskap väckte hos mig, när en klocka ljöd, och maten blef framsatt. Alla dessa satte sig till bords. Hvad jag nu såg, var icke mindre för