Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1849, sida 1

Jag slöt det älskvärda barnet i mina armar, föll sedan på knä och tackade Gud, att han förhjelpt mig ur faran och från den grufliga ångesten att blifva denna föraktliga menniskas byte; ty hvad mig nu också måtte förestå, var det likväl ett intet emot den dödande tanken att veta mig gifven till pris åt den eländiges godtycke. Den lilla flickan knäföll bredvid mig och sträckte de små händerna mot himmelen, för att förena sina tacksamhetsböner — hon visste icke hvarför — med mina. Jag gaf den älskade varelsen att förstå, att den händelse, som hon omtalat för mig, räddat mig ur en stor fara, som hotat mig genom Feszi. Den ångest, i hvilken jag hitintills hade sväfvat, var nu försvunnen, och hon skulle nu få se mig gladare, än förut. O Gud! sade hon, huru fröjdar ni mig icke med dessa ord! Var nu alltid glad; jag vill uppbjuda allt, för att förskingra ert svårmod.Rörd tryckte jag en kyss på den älskvärda flickans panna. Hon lemnade mig först mot aftonen och bemödade sig att på allt sätt underhålla den glada sinnesstämning, i hvilken jag befann mig. Tiden för min nedkor st nalkades. Du kom till verlden, min son! Men blott en gång var