Hvarjehanda. Helt nyligen arresterade polisen i Paris en liten gosse, vid namn Emile Chapeau, såsom lösdrifvare. Han inställdes för 6:te kammaren, i hvilken hr Martel är ordförande, för att dömas. Hans förbrytelse bestod, såsom nyss nämndes, endast och allenast i lösdrifveri; han tiggde sig till sitt uppehälle och sof under öppen himmel, alldenstund han hvarken bade slägtingar eller hem; men han hade begått detta brott emot lagarne i all oskuld, och hans vackra, regelbundna anletsdrag hade tillochmed intagit polistjenstemännen till hans fördel. Då förhöret var till ända, och domen skulle afkunnas öfver barnet, yttrade ordföranden, att han icke inför sitt samvete kunde försvara att på den stackars gossen tillämpa lagens bokstaf; hvadan han, att börja med, uppsköt målets afgörande ännu åtta dagar, för attse till, om det icke funnes någon barmhertig familj, som ville åtaga sig vården om honom, d. v. s. gifva honom föda, kläder och undervisning. Detta yttrande kom genast ut ibland de närvarande åhörarne och spriddes vidare genom tidningarne. Före den bestämda terminens utgång erhöll rätten ej mindre, än 46, säger fyratiosex, olika tillbud, dels ifrån familjer, dels från föreståndare för pensionsinrättningar, o. a. d. Bland alla dessa föll rätten med sitt val på en hr Delapalme, rådsherre vid kassationsdomstolen i Vaujours (dep. Seine Oise) och ordförande i asylskolan Fenelon. Bem. skolas bestyrelse hade åtagit sig att adoptera den lilla fattiga gossen, och 10 förmögne unge män hade lofvat att draga försorg om hans förnödenheter under skoltiden. Till de öfriga 45 aspiranterne utfärdade rätten ett tacksägelse-cirkulär, i hvilket den lofvade att hafva deras namn i minne, för att i ett möjligtvis