Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1849, sida 2

— — — — —— ————————— klaring. Jag sade, att den förflutna dagens händelser skakat och hans anbud öfverraskat mig så, att jag icke för närvarande kunde yttra mig deröfver. Till hans återkomst hoppades jag hafva öfvertänkt saken. Då! ack då gör mig den sköna Constantia till den lyckligaste bland dödlige, inföll han hastigt, störtade på knä för mig, fattade mina händer och betäckte dem med kyssar. Hvad jag icke kunde hindra måste jag låta ske. Jag måste skynda, sade han, när han såg genom fönstret den framför huset stående vagnen. Grefven räknar hvarje minut till min återkomst; ännu om få dagar måste man verka, och sedan är jag för alltid undsluppen den despotiske och liderlige bofvens ok. Lef väl, min söte engel! ropade han till mig, under det en vild eld glödde i hans ögon. -Lef väl! Dock ännu ett — ett litet minne, som jag kan anse, såsom bevis, att min gränslösa kärlek fann ett svar. Jag dröjde och visste icke hvad jag skulle göra. Han lät mig icke komma till besinning, utan grep en af mina tårar fuktad plånbok, som låg bredvid mig, tryckte den till sin mun och ilade dermed ur kammaren. Efter ett kort uppehåll hos skogvaktaren, såg jag honom lemna huset, stiga upp i vagnen och köra bort.