Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1849, sida 1

Sedan jag förtärt något af maten, kastade jag mig, öfverväldigad af trötthet, på en soffa och föll i en lätt slummer, ur hvilken jag mot middagen blef uppväckt genom en sakta knackning på den af mig lästa dörren. UIlJag får ödmjukast anhålla, att ni öppnar; jag har något af vigt att meddela er före min bortresa. Det var Feszis röst. Jag hade beslutat att icke mera tala vid honom, och vägrade derför att öppna. Han blef pockande. Jag betänkte, att mitt öde var i hans hand, och hade nog makt öfver mig att låta honom komma in. Den instinktmässiga fasa, som påkom mig vid hans anblick, undföll honom icke. Han försökte att utplåna detta intryck. betygade mig i de varmaste ordalag sin ånger öfver hvad som skett och bad mig tillskrifva detta dena obeskrifliga och våldsamma kärlek, som jag ingifvit honom, och sSom han så länge varit tvungen att dölja i sitt hjerta. vAf grefven, fortfor han, är ni förrådd. Ni har allt att frukta af honom; han förföljer offren för sin vällust med omenskligt hat, och det öde, som förestår er, skall blifva ännu sorgligare, än de förut af honom uppoffrades, emedan hans egenkärlek och hans stolthet känna sig på det högsta sårade af den tanke, att ni lemnat er aåt honom icke af kärlek, utan såsom han tror,