Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1849, sida 2

händer, ropade jag till Gud om hjelp och räddning ur denna nöd. Flykt var det enda medlet att skydda mig mot min förföljare. Mitt beslut fattades i ögonblicket. Att fly genom dörren var omöjligt, utan att vicka uppmärksamhet. Jag öppnade fönstret för att utforska dess höjd från marken; den var icke serdeles betydlig; jag befann mig i första våningen. Ett lakan var snart sönderskuret och förvandladt till ett rep, med hvilket jag halade mig ned. När jag nått marken, hörde jag genom de tillslutna fönsterluckorna till en inunder belägen kammare, min bödels röst. Han samtalade med husfolket. Ångest och fruktan gaf mig vingar. Men hvart skulle jag vända mig? Mörk natt betäckte trakten, som var mig fullkomligt främmande. Jag sprang på måfå framåt vägen, af hvilken jag blott hade en svag skymt. Jag hade tillryggalagt ungefär en mil, när jag var alldeles utmattad och mina ben vägrade att bära mig. Vanmäktig sjönk jag ned på vägen. Då jag åter uppslog ögonen, bländades dessa af fackelsken och jag hörde hästtraf helt nära mig. Förskräckelsen gaf mig nya krafter. Jag reste mig på nytt och skyndade framåt; men på denna kraftansträngning följde snart fullständig förslappning; jag neddignade på marken. (Forts.)