Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1849, sida 2

ådelmodig, att du öppet och ärligt tillstod för mig, att jag icke egde ditt hjerta! Begär efter glans och höghet har förfört dig, icke kärlek till mig. Du skall hädanefter ej mera besväras af mina besök. Den kyska prestdottrens rykte skulle lida deraf, tillade han med ett hånleende, i det han kastade en blick på min gestalt, som redan tydligen gaf tillkänna det tillstånd, hvari jag befann mig; derpå vände han sig hastigt till dörren, betraktade mig på ett sätt som ännn i dag uppfyller mig med bäfvan, och aflägsnade sig. Det var sista gången, jag såg honom. Hvem förmår att skildra det tillstånd, hvaruti jag befann mig efter detta förskräckliga uppträde? Nästan vansinnig fanns ingen mensklig själ i mitt grannskap, som skulle hafva kunnat lemna mig bistånd i min ångest, min förtviflan. Nu genomskådade jag med en blick hela den djefvulska plan, hvars offer jag blifvit. Min fars plötsliga död hade icke varit naturlig. Detta hade nu blifvit mig en fruktansvärd visshet, och jag kunde icke begripa den sinnesslöhet, hvarmed jag öfvergått de omständigheter, som åtföljde densamma. När jag återkallade dessa i mitt minne, öfvertygade jag mig genast, att han dött genom förgift. Den svindel, den benägenhet för kräkning, som plötsligt påföllo honom, lemmarnes våldsamma och regellösa rörelser, ansigtsmus nas förvridning lemnade intet tvifvel öfri A