Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1849, sida 1

!B3333 AA —— ty öfverallt och framför allt måste den gälla såsom ett uttryck af den allmänna viljan, upplyst af tidens begrepp. Har således lagen i något fall bestämt en rättighet, eller ålagt en pligt, så må endast lagen afgöra, huruvida den förre är rätt begagnad, eller den sednare rätt uppfylld. Ingen personlighet, ingen myndighet, ingen association har rätt att ställa sin ögonblickliga öfvertygelse i stället för lagen. Man har rättighet att visa lagens brister, att öppet uttala sig om dess skadlighet, o. s. v.; men att med anledning af dessa ofullkomligheter sätta sig öfver lagen och handla efter egen opinion emot andra individer, sådant kan och bör ej vara någon medgifvet. Nu är förhållandet, att våra lagar, i synnerhet krigslagarna, äro tillräcklige för att medföra ansvar för alla öfverträdelser, som kunna röra det allmänna — det vare sig utur allmän rättspolitiskeller sedlig-synpunkt. Det är blott hvad enskilta förhållanden angår, som våra lagar lemnat åtskilligt åsidosatt; men äfven i det fallet torde mycket icke kunna eller böra ingå deri, då i dylika frågor sjelfva lagens stränghet kan gifva anledning till större individuella olyckor, än dess tystnad, och det i många fall synes böra vara individens egen sak, att genom försigtighet och klokhet bevara sig och sina fördelar. Vi hafva till och med en lag, som inom vissa klasser söker bevara den största grannlagenhet i tal och uppförande, och som strängt bestraffar hvarje försök att kränka jemlikars heder, eller genom hemliga, obevista eller förnärmande uppgifter och beskyllningar framkalla enskild hämnd, 0. s. v. Med ett ord: här fattas icke, och i synnerhet icke inom militären, nödiga former för att göra lagen gällande mot dem, som skulle i det offentliga, och i många fall i det enskilta, lifvet förgå sig och glömma hvad rättsbegreppen och sedlighetskänslan fordra. Men då så är, kan väl då något berättiga medlemmar af korpser och stater att uppträda såsom på en gång anklagare och domare, genom öfverlagda opinionsyttringar emot sina kamrater, innan lagen anlitats? I sanning, vi svare härtill ett ovillkorligt nej! Sådana opinionsyttringar, lätt tillvägabragta af intryck, som sedan visa sig origtiga och förhastade, skola i de flesta fall blifva skadliga för den enskilta välfärden och icke alltid för den, emot hvilken de rigtas, utan för dem, som i hänförelsens ögonblick icke betänkt, att de dertill icke äro eller kunna vara berättigade. När lagen, anlitad, uttalat sin mening om individens förhållande, då först är tidpunkten för dessa opinionsyttringar afen sådan anda, som möjligen kan på några försvarliga grunder tro sig böra, i enlighet med tidens moraliska begrepps utveckling och sina speciella förhållanden till samhället, fordra mera, än hvad lagens bokstaf uttryeker. Äfven härvid måste dock den ledande känslan vara nogräknad om sättet, ty den kan eljest derigenom nedbryta former och försvaga principer, som äro ofantligt dyrbarare för såväl samhället, som de särskilta funktionerna, än den handling, som man på sådant sätt vill ogilla. Vi hafve i detta afseende det närmaste exemplet just i den Zachrissonska saken. Den emot ERRORS