Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1849, sida 1

Jag kände mig moder. Djupt sårad af den nesliga misstankan, besvor jag min gemål att skydda mig mot förtalet genom kungörandet af vårt äktenskap. Han svarade, att ett offentliggörande af vår förbindelse ännu mindre i detta ögonblick, än vid hans vigsel, kunde gå för sig. Beträffande de rykten, som voro i omlopp om mig, så skulle de lika snart åter förlora sig, som de hade uppstått; man kunde icke tillstoppa munnen på folk — som bekant är, prata menniskorna hellre ondt än godt — han beklagade, att detta äfven inträffade i min sak; men huru detta stode till att hjelpa, visste han icke. Jag hade redan sedan någon tid varseblifvit en förändring i grefvens uppförande, men tillskref detta likväl ingen dålig bevekelsegrund. Men den kalla likgiltighet, hvarmed han behandlade en sak, genom hvilken min ära så hårdt blifvit kränkt, och som sårade mig på det djupaste, öfverraskade mig på ett högst smärtande sätt. Emellertid skulle det ännu icke bero bärvid; förrädaren hade beslutat att redan nu väcka mig ur min dröm. Åh, min skatt! började han, efter något stillatigande, med detta kalla hån i ton och blickar, hvilket han från den tid, på hvilket hans frieri begynte, så väl vetat dölja — vhvarför skall sådant oroa dig? Jag ansåg dig vida upphöjd öfver