Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1849, sida 1

honom tillställda opinionsyttringen har haft för afsigt, att för framtiden förekomma offentlighet åt enskilta samtal mellan förmän och underlydande, samt att gifva ett slags helgd ät förmännens anspråk att få med omisskänd trovärdighet yttra sig till underhafvande, äfven i dessas välfärdsangelägenheter. Men hvad gör man för att åstadkomma detta? Jo! man löser alla disciplinens band! Man låter underlydande yttra sig ogillande om sina förmän. Man drifver fram personer, som af sitt domarekall borde känna sig förbindrade, att på förband uttala sitt domslut, och andra, som af sitt föregående eller närvatande borde återhållas från andras fördömande. Och man gör detta, till och med vid ett regemente, der man för nära femti år sedan hade erfarenhet af allt det obehagliga, dylika obetänksamheter kunna medföra, äfven om de haft ojemförligt mera skäl för sig, och der officerskorpsen rönt det obehag, att, sedan opinionsyttringen var gjord, bekant och af domaren bestraffad, nödgas i nära ett tiotal år se kapten Mjöberg triumferande draga lönen och bära uniformen, under åtnjutande af den ledighet från tjenstgöring, hvilken man tillät sig påtvinga honom, för att ej återlifva sin egen harmkänsla. Den opinionsyttringen hade dock en vida antagligare form, då det blott var inom samma grad, som den ifrågakom, och de lägre gradernas subordinationsförhållanden icke derigenom rubbades. Men till hvilken ytterlighet leder ej den nu ifrågavarande? Huru skola tjensteförhållandena blifva mellan den förman, som lagen säkert icke frånkänner sin rätt, och de underlydande, som vågat uttala emot honom sitt ogillande? Huru skola dessa förhållanden blifva emellan dessa så komprometterade lägre grader och de högre förmän, hvilka inledt dem i den obetänksamheten? Hvar skola dylika opinionsyttringar sluta, då med samma rätt, en annan gång, de lägre graderna opinera mot regementsofficerare och chefer? Man har allt för litet betänkt, hvad, genom dylika hämndutbrott mot personer, det allmännas sak, tjensten och ordningen kunna lida. Och den, som framkallat denna s. k. opinionsyttring, måste, om han i öfrigt är rättänkande och välvillig, känna en djup förebråelse i sitt inre. Lyckligtvis har nationen äfven i detta afseende visat, huru långt hon framgått i begreppen om det rätta, nyttiga och passande. Med en lofvärd öfverensstämmelse har, ifrån alla ändar af landet, denna förföljelse mot en militärisk embetsman för det han, då han såg sin heder och välfärd hotad ifrån sjelfva det håll; der de borde vänta sitt skydd, satte sina medborgare i kännedom om sin behandling och i tillfälle att pröfva hans förhållande, blifvit bedömd så, som den förtjenat. Man har sett den sanna medborgliga hederskänslan förena sig med den allvarligaste känsla för de stora samhällsrättigheternas bevarande, till ogillande af denna förföljelse. Och det lifliga deltagande, som den förföljde rönt, har visat, att svenska folket nu känner vigten af sina politiska garantiers värn. Församlingsrätten och offentligheten, se der de förnämsta deribland! De skola icke längre kunna förtrampas i ett land, der man på samma gång fattat betydelsen af de allmänna opinions