Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1849, sida 2

sin rang och sina rikedomar. Den ton, i hvilI ken han talade till min fader, var långt ifrån att likna den greflige herrns, och jag tyckte mig höra blott en tillgifven sons röst. Min far hörde honom, utan att afbryta. När grefven slutat, såg min far honom skarpt i ögat och sade med mildt, men allvarligt uttryck i rösten: herr grefve! Er far sade mig, att ni är förlofvad med furstinnan Starinski. Huru skall jag kunna bringa detta i öfverensstämmelse med det anbud, ni gör min dotter? Förklara er; aldrig kan jag gifva mitt samtycke till en förbindelse, som måste föranleda er till löftesbrott. Så mycket grefven också var öfvad i förställningskonsten, förmådde han dock icke dölja den öfverraskning, som detta min fars, för honom helt och hållet oväntade yttrande verkade på honom. Han rigtade sin skygga blick än på min far, än på mig; det var klart, att han ingenting anat derom, att min fader kände hans förlofning. Dock lyckades det honom snart att åter samla sig, och med ett yttre lugn, som blott den fulländade hycklaren under sådane omständigheter kan antaga, nekade han ståndaktigt till förlofningen med furstinnan. Det var sannt, sade han, att hans fader önskat en förbindelse med densamma och äfven fördenskull tagit sina mått och steg hos hennes farbror; likväl helt och hållet mot hans egen önskan; ty furstinnan hade aldrig