chefen för artilleri-läroverket å Marieberg, frih. Fabian Wrede, som tillika är kabinetts-kammarherre hos H. M. Konungen, kabinetts-kammarherren och ledamoten i krigs-hof-rätten C. U. Koskull, kammarherren hos enke-drottningen U. W. Gyldenstolpe, tjenstgörande majoren vid Marieberg Coijet, jemte ett par lärare och 7 elever vid samma läroverk, förmodligen alla artillerister. HandelsTidningen anmärker, att 2 af eleverne, under-löjtnanterne A. F. Weinberg och A. Stålhammar icke undertecknat detta memorial, hvilket kommunicerades kapten Z. tvenne gånger, först den 7:de September, genom chefen, öfverste Heyl, i närvaro af öfverste-löjtnanten och en löjtnant, och sedan den 10:de September, på frånvarande öfverstens befallning, genom öfverstelöjtnanten Clancey, i närvaro af större delen af officers-korpsen. Handels-Tidningen tillägger: När denna ridderliga bedrift, var utförd, lära vissa af härvarande officerare hafva funnit, att deras opinionsyttring jemförelsevis var alltför matt, och förty påtänkt att åvägabringa ett allmänt instämmande uti Stockholmarnes skrift; men detta förslag säges med den energi hafva blifvit tillbakavisadt af löjtnanterne Leijonhufvud, Sjösten och Gjers, att det troligen icke, åtminstone ibland de yngre, kan genomföras.Om allt detta icke är förföljelse, så veta vi i sanning icke, hvad namn man deråt skall gifva. Vare långt ifrån oss att vilja proklamera den satsen såsom allmän, att det är rätt och bra gjordt att offentliggöra enskilda samtal; men omständigheterne må väl tagas i betraktande; och då en officer får af sin förman veta, att han icke blifvit befordrad af de eller de skälen, och han i dessa skäl spårar förtal, intriger, osanningar och trassel, så frågas, om hans hederlige kamratervilja, att han, med bibehållande af anspråk på att vara ren man af hedere, skall tiga och tåla, derföre att förmannen bar den försigtigheten att göra meddelandet emellan fyra ögon? Nej, säger man, men han skulle icke offentliggjort saken i tilningarne. Nå, hvad då? — Han skulle klagat. På hvad sätt, och hvaröfver? General-fält-tygmästaren egde ju ensam afgörandeoch beslutande-rätt öfver befordran, och någon appell deremot finnes ej, en klagan deröfver skulle lätteligen kunnat straffats som obefogad. Och det var ju icke så mycket öfver sjelfva prejudicen, som Z. anmärker, som icke fast mer öfver skälen; dem hade han ju fått veta emellan fyra ögon; skulle icke då framdragandet deraf i en besvärs-skrift varit enahanda? Han kunde vändt sig enskildt till H. M. Konungen. Men om — om han nu vid detta enskilda företräde fått bekräftelse på, hvad general Arbin yttrat, hvad då? Skulle han då framdragit det enskilda samtalet med Konungen? Hade det varit bättre? eller skulle han klagat för — vår Herre? Eburu vi således visserligen medgifva det motbjudande i att beköfva offentliggöra enskilda samtal, så voro här förhållanderne sådane, att 2. icke hade annan utväg, och saken dessutom af sådan beskaffenhet, att nationen verkligen, som vi förut yttrat, är Z. tacksamhet skyldig, som haft mod trotsa obehagat för att afslöja befordringsväsendet. Dessutom — hvad är det väl man larmar öfver? Bör, när man fördömer offentliggörandet af ett enskildt samtal, alldeles icke tagas i betraktande, hvarom detta handlar? General Arbin hade, enligt Z:s uppgift, sagt, att Konungen icke ville, att han skulle blifva befordrad, derföre att han deltagit i reform-sällskaper. Nu måste 7Z:s uppgift antingen vara sann eller falsk; är den falsk, som måste visas, så får Z. stå sitt kast; men är den sann, då är åter general A:s yttrande om Konungen antingen sanning eller osanning; är det osanning, så förundrar det oss högeligen, att män, med anspråk på heder, vilja klandra en sådan oförskämdhets, ett sådant nedrigt förtals uppdagande. Var det åter sanning, så måtte det vara lika förnärmande för Konungen att tro, att beteendet mot Z. skulle vara afsedt att blifva en i mörkret smygande hämnd, att orsaken till Konungens missnöje skulle vara en hemlighet; tvertom sade ju general A., att Konungen ville statuera ett exempel. Meningen måtte väl således hafva varit, att om exemplet skulle verka, . 5 75. J 22