Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1849, sida 2

ga qvinnan. Stum nedföll jag vid hennes fötter, omfattade hennes knän och begöt hennes händer med heta tårar af barnslig kärlek. Med en blick, hvars intryck ingen tid skall utpläna ur min själ, såg hon ned på mig. Min son, min älskade son! var allt, hvad hon förmådde framstamma. Så mycket också elände och sorg hade användt sina förstörande krafter på den olyckliga qvinnan, så voro likväl, efter ett långt, nästan öfvermenskligt lidande, tydliga spår af en försvunnen skönhet att finna i de ljufva dragen. Slutligen utropade hon: Välsignelse öfver din värdige lärare, som jag har att tacka för lyckan att kunna trycka den älskade, af mig för död ansedde sonen till modersbjertat. Välsignelse öfver dig, du älskade, som efterkommit din olyckliga moders kallelse, innan döden bortryckte henne; jag känner, att det snart skall blifva slut med min eländiga tillvaro. Ni har återfunnit er son, sade jag, han skall blifva er ålderdoms stöd. Jag har kraftiga armar, jag vill arbeta för er; det skall icke felas er något. Lef ännu länge för er son och förskaffa honom den sällhet att få förljufva edra dagar genom sin kärlek och sonliga tillgifvenhet.