g ———— —— — — — — — Jag fruktar, att hon är mycket olycklig och offer för ett nedrigt brott, hvars upphofsman jag anar. Hou skrifver till mig, att hon är förbjuden att återvända till Ungern. Jag skulle i ögonblicket ila till henne, men sjukdom fängslar mig sedan månader vid sängen, och jag är ur stånd att företaga resan. Skynda att kasta dig till din moders fötter. Jag har underrättat henne att du lefver. Några rader af min moders hand voro vidfogade brefvet. Här äro de: Om min son lefver, o så dröje han ej att ila i sin olyckliga moders armar, innan döden bortrycker henne och beröfvar henne saligheten att trycka den innerligt älskade till sitt hjerta. Gud! hvilken fröjd är icke blotta tanken att ännu i detta lifvet få se honomlDetta var de första ord af en trogen moderskärlek, som rigtades till mig. De trängde djupt i mitt bjerta, och med otaliga kyssar betäckte jag de dyrbara raderna. Knappt hade de känslor af fröjd och smärta, som bestormade mitt hjerta, något stillat sig, förrän jag beredde mig till afresan. Den begärda permissionen beviljades mig, och sedan jag tillryggalagt 80 mil, ankom jag till den fattiga hydda, der min sjuka moder försmäktade. Jag vill icke försöka skildra de känslor, som intogo mitt hjerta, när jag såg den olyckli