Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1849, sida 2

— —— — —— — — T—— ,IRh— den sig. Gången, som förde till detsamma, var uppfylld med beväpnade, som skulle föra oss till vår bestämda ort. Ordres till uppbrott blefvo gifna. Några af de olycklige, kraftlöse genom sjukdom och elände, voro för svaga att stiga upp från sina usla läger; med gevärskolfvar slog man dem så länge, till dess de ändtligen uppreste sig. Långsamt satte sig tåget i rörelse. Min oro dref mig främst; jag var den förste, som kom upp på gatan. Knappt ditkommen, blef jag varse främlingen som röfvat mig; han stod vid hörnet af det gentemot varande huset, för att förskaffa sig njutningen att ännu en gång se i deras förtviflan de åt hans ondska invigde offren. Halropade jag, utom mig af raseri, ?ser jag dig här, barntjuf. Är det icke dig, som jag har att tacka för dessa bojor ?Tig, vanmäktige gossel svarade han, blickande på mig med stolt hån, och tacka mitt ädelmod för det, att du icke är beröfvad lifvet. Dessa ord bekräftade min förmodan. Lik en ursinnig ryckte jag bajonetten af geväret från en af de beväpnade, som gick vid min sida, och störtade dermed löst på den eländige, för att genomborra honom. Men hvad förmådde den f ängslade gossens svaga krafter! Knappt var min rörelse bemärkt, förrän man kastade sig öfver och aflägsnade mig.