(tWAAi — oklara rättsgrunder, och då konungen, hänvisande till sitt öppna bref, uttryckligen tillägger, att det är grundadt på rätt och sanning, så kan jag icke längre hysa några tvifvelsmål, och jag förnyar med full öfvertygelse inför H. M:t min tjensteed, på samma gång som jag orubbeligen hyllar H. M:ts i det öppna brefvet uttalade åsigter. — Denne furste har icke eller i olyckans och laglöshetens dagar blifvit en menedig förrädare. Det var naturligt, att de sammansvurne i Holstein nu skulle hitta på hvarjehanda tillställningar. Advokaterne Lorenzen och Beseler höllo en s. k. folkförsamling i Neuminster, der de i de mest upproriska uttryck harangerade åbörarne; tyska ständerförsamlingar, synnerligast den nästan revolutionära andra badiska kammaren utfärdade sina bannbullor; den holsteinska ständerförsamlingen upplöste sig, efter att hafva appellerat till Frankfurterförsamlingen, och H:r Eugen von Hammerstein anmälde sig hos hertigen såsom en tysk Beranger, hvars sånger kunde frammana väpnade skaror till thronernas omstörtande. BB. Öfverhufvud taget var det dock, sedan prinsens af Noer afsättning från ståthållareskapet, stor skillnad mellan den framgång, som konspirationen hade hemma i landet, och den, som den hade utom detsamma. I Tyskland, hvarest universiteternas fostersöner städse mer och mer slöto sig till den stora massan och utbredde svärmeriet för det stora, förenade, tyska fäderneslandet, der skulle naturligtvis Dahlmanns och Falcks lärjungar kunna göra räkning på deltagande, när de ville öka och förstora edas grosse Vaterland, om ock blott med omkring 150 qvadratmil, röfvade från det förnämt öfversedda lilla Danmark. Agitationen fortfor följakteligen alltjemt i de tyska journalerna. Advokaten Cartheuser inrapporterade till hertigen under d. 30:nde Oktober, att flera artiklar af upprorisk syftning blifvit insände till red. af Augsb. allg. Zeitung och föreslog att låta omtrycka desamme i form af brochyrer, som kunde utdelas till de slesvigske ständerdeputerade. Såsom svar på nämnde artiklar strömmade från alla håll och kanter i Tyskland adresser, fulla af oförstånd och tygellös oförskämdhet mot Danmarks konung, tillbaka till de sammansvurne. Hertigen var nu så säker på, att den tyske Mickel vid hans vink skulle gå anfallsvis till väga, att han redan i början af år 1847 påräknade 40 millioner menniskors bistånd till utförandet af sina upproriska planer. Hemma deremot gick det ingalunda efter önskan. Det enda, som hertigen kunde i Slesvig förlita sig på, var ständerförsamlingen, hvilken, såsom redan förut blifvit anmärkt, i följd af vallagen icke kunde vara landets verklige och sannskyldige representant. Den slesvigska ständerförsamlingen var och måste blifva tysk, holsteinsk eller schlesvigholsteinsk, i hvilken tyska advokater, embetsmän och professorer alltid voro de rådande, och hertigen var så säker på, att i den få sin vilja fram, att han tillochmed var betänkt på att afsäga sig sitt säte och stämma i församlingen. Åtminstone gjorde han ett utkast till en till konungen ställd skrifvelse, i hvilken han anhöll om återkallande af den honom tilldelade rösträttigheten och motiverade sitt andragande i ett memorial, som är interessant derföre, att han —C