Article Image
deri ännu är mycket vacklande i sina påståenden; att han erkänner de danska konungarnes rätt till de fordna gottorpska landsdelarne, äfven efter den kungliga liniens utslocknande på svärdssidan, hvaremot han frånkänner samtlige de gottorpska linierna alla anspråk på Slesvig, liksom till gengäld för att storhertigen af Oldenburg nekade ståndsmessigheten af hans äktenskap. Detta utkast blef dock troligtvis aldrig afsändt. Hertigen infann sig i ständerförsamlingen, deltog i dess upptåg, understödde sjelf förslaget om Slesvigs lösryckande från Danmark och införlifvande med Tyskland och gaf slutligen signalen till församlingens upplösning i det han först af alla förklarade sig vilja utträda ur densamma. Utom ständerförsamlingen deremot voro hertigen och hans parti öfverallt olycklige i sina operationer. Så t. ex. misslyckades de totalt vid de val, som år 1847 företogos till ständernes nästa sexennium. Kort före dessa val lät han på ett hemlighetsfullt sätt i sjette valdistriktet utdela ett par på danska språket författade ströskrifter: Arssöljdens betydelse för hertigdomenar, och Den Neumunsterska adressen, hvilka begge voro fiendtliga mot Danmark. Likväl misslyckades, såsom nyss nämndes, planen, och så väl i sjette som i de öfriga valdistrikterna valdes dansktsinnade män till ständerdeputerade. Huruvida hertigen haft någon nytta af den hemliga korrespondens, som vid samma tid tog sin början med en viss II:r Hansen, f. d. major, dåvarande tullkassör i Grenaa, är obekant, men föga troligt. Lika litet lyckades han i sina bemödanden att genom antidanska prester och skollärare agitera Slesvigarne. Presten Petersen i Notmark och dennes svåger, prosten Ahlmann i Tönder, hade fått uppdrag att förse hans gods med skollärare af det äkta slaget, och när på nämnde gods ett prestkall blef ledigt, så gjordes i synnerhet afseende på de sökandes politiska trosbekännelse. Danska kandidater voro en gång för alla uteslutne från dylika platser. Men allt detta och mera dylikt gagnade till ingenting: de augustenburgska ideerna kunde icke slå rötter hos den danska besolkningen. Tydligast och klarast visade detta sig i det missöde, som förföljde de af hertigen besoldade tidningarne Lynda och Sonderborg Uge-— blad.d Oaktadt Flensburger Z2eitung, Aabenraaer Ugeblad och -Dannerirke voro danskt sinnade och oaktadt det sålunda norr om Slien icke fanns ett enda blad, som förfäktade hans sak, utom de tvenne af honom besoldade, kunde dessa dock icke hålla sig uppe. Vid nyärstiden 1848 måste han för tredje gången betala tidningen Lynas underbalans, hvilken under det förflutna året uppgått till en summa af ej mindre än 658 Rthr kurant, och oaktadt presten Petersen i Notmark, Samver och doktor Marcus lade nya planer för att uppbjelpa tidningen, blef dock slutet på visan det, att den ruinerade utgifvaren af bem. tidning måste sälja sitt privilegium till utgifvaren af det danskt sinnade bladet -Dannevirke, F prof. Flor. På samma sätt gick det ock Sönderborg Ugeblad sedan det hade blifvit köpt af hertigen: den af honom anställde och lönade redaktören, Moritz Reichenbach, fick så få prenumeranter, att bladets undergång redan 1847 kunde förutses, och att bladets egarinna, boktryckaren Meylers enka, den 31:ste Augusti s. å. i ett ömkligt bref till hertigen nödgades föreställa honom, huruledes hans planer och hans agenters bemödanden hade försatt henne i den mest beklagansvärda ställning. Dessa och dylika fakta ådagalägga tillräckligt sinnesstämningen hos folket i Slesvig. Äfven från landets sydligaste trakter, från Ejdergränsen, ingingo till hertigen rapporter om att fred och lugn synbarligen återvände under det nya stäthållareskapet. Prinsen af Noer inberättade nemligen i Juli månad 1847 till hertigen, att de sammansvurnes saker stodo på dåliga fötter, att, det var tyst inom det politiska området, och att man i Köpenhamn af alla krafter arbetade på en försoning de stridande parterna emellan. Hans bref till konungen ljödo väl helt annorlunda; men han föreböll tillika denne, att helstaten icke lät sig konservera lättare, genom att insätta agnaterne i deras gamla rättigheter till

2 oktober 1849, sida 2

Thumbnail