visste, huruvida de hade inställt sin förföljelse. Sedan jag hvilat ungefär en timma i trädet, såg jag soldaterna återvända. De hade, såsom jag tyckte, uppgifvit allt hopp att få reda på mig. En af dem yttrade, att jag måhända låg död någonstädes bland buskarne, träffad af någon bland de kulor, som de hade skickat efter mig, och sökte härmed förklara, huru mina spår så hastigt kunnat försvinna. Denna åsigt ansågs sannolik; de beslöto att inställa sina efterforskningar och lemnade skogen. Då allt rundt omkring mig var tyst, steg jag ner ur trädet och tog vägen till en jägareboning, hvars innevånare äro mina förtrogne, och hos hvilka jag hade gömt de kläder, i hvilka ni ser mig, för att i nödfall göra bruk af dem. Min säkerhet bjöd mig att påtaga desamma, emedan min förra drägt allt för lätt skulle väcka misstankar. Omsorgen för er säkerhet tillät mig att blott en kort stund qvarblifva i kojan; när jag hade klädt om mig, beträdde jag utan dröjsmål återvägen till er.Med deltagande blickar och i största spänning hade grefvinnan hört Hazis berättelse. När han slutat, frågade hon: Men skall ej ditt sår hindra dig fortsätta vår flykt 2 Ahnej! svarade Hazi, det är obetydligt och förorsakar mig inga plågor; inom få dagar skall det vara läkt, och jag har blott någr att vidare följa er, för att föra er ut