Röfvaren. (Ungersk novell.) Forts. fr. N:o 229. vNär soldaterna, knappt femtio steg aflägsna från mig, framstörtade bakifrån kullen, sprang jag in i den skogen, vid hvars bryn jag stod. Ett tjockt buskasche, som jag till all lycka fann dolde mig för deras ögon, och hastigare, än de i en sådan jagt oöfvade soldaterna, skyndade jag genom småskogen, omsusad af kulor, som de på måfå afsköto efter mig. En förlupen kula träffade mig i foten. Såret är obetydligt, men det hindrade mig att fort nog komma derifrån. Dold af buskaschet, som skiljde mig från mina förföljare, klättrade jag hastigt uppför en hög ek, bland hvars täta grenar jag fann ett tryggt gömställe. Knappt hade jag intagit en säker plats, förrän jag såg soldaterna komma, med möda brytande sig genom småskogen. De hade följt efter mig, ledda af det buller, som min flygt förorsakade bland buskarna. Nu hörde de intet mer. Allt var tyst, och ovissa om hvilken rigtning de borde taga, hvilade de ett ögonblick under det träd, i hvilket jag hade tagit min tillflykt. Slutligen gingo de vidare. Jag höll det ej för rådligt att lemna trädet, så länge jag ej