Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1849, sida 2

E— var signalen att nedstöta stenarne och trädstammarne, hvilka nu med lavinens snabbhet och styrka under förfärligt dån nedrullade i alla rigtningar utför de branta höjderna, under det en mördande eld underhölls ur hvarje buske, bakom hvarje träd, der en skytt kunde hafva en säker plats. Då denna fruktansvärda förödelse på en gång anställdes på hela den linie, de angripande trupparne intogo, måste deras mansspillan blifva utomordentlig ; de förlorade på en gång hälften af sitt manskap. Nu frambröto röfrarne med sina anförare i spetsen, under rysliga rop, ur skogen, och störtade på de öfverblifna, för att nedgöra eller fördrifva dem. Fastän desse ännu alltid voro röfrarne betydligt öfverlägsne till antalet, var dock förvirringen och förskräckelsen så stor ibland dem, att det ej mer var att tänka på ett allvarsamt motstånd. Allt störtade i vild flykt mot den nedre skogen; fortdrifven af kampens hetta, eftersatte Tzarko dem dit, följd utaf blott få af sitt folk. Men ban bade knappt inträngt i skogen förrän han fick en muskötkula i låret. Han störtade till marken, men reste sig ånyo och vacklade med möda fram till ett träd, mot hvars stam han stödde sig, under det han sökte samla sitt folk omkring ssig. Några af de flyende soldaterna vände om och kastade sig öfver honom, när de sågo honom i detta tillstånd; men med fast beslut att