Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1849, sida 2

on MV VV — ty lika svår deras vistelseort var att storma, lika säker var deras undergång, om de finge en längre belägring att uthärda, emedan det till slut skulle felas dem lifsmedel. Rofrarne hade intet annat val, än att omkomma, eller förstöra fienden, innan den hunnit längre upp. Bergspetsen var omgifven af tjock skog. Men omedelbart under denna skog drog sig, uugefär på midten af berget, rundtomkring detsamma, en obevuxen krets, som var ganska brant. Detta ungefär 80 till 100 famnar breda ställe måste passeras af de angripande, för att nå bergets topp. Röfrarne hade, för att göra hvarje angrepp omöjligt, vid kanten af skogen, tid efter annan uppstapplat en mängd stora stenar och trädstammar, hvilka de lade så, att dessa behöfde blott en ringa stöt, för att falla utför berget. Kaptenen lät sitt folk intaga sådane platser, på hvilka de, gömde bakom träd och buskar, ej voro synliga för de angripande. Han sjelf öfvertog försvaret på sydliga delen af berget och uppdrog åt Hazi detsamma på östra sidan; på bergets båda andra sidor leddes det af tvenne underanförare. Under det dessa anordningar träffades, stormade de angripande uppför berget. De hade något mer än hälften af den obevuxna platsen bakom sig, när plötsligt en gäll pipa lät höra sig ur den ofvantör dem liggande skogen. Detta