Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1849, sida 1

hemlighet, enligt den gamla regeln, att det finnes ingen sådan då flera än två känna den? Slutsatsen af allt detta måste blifva: att det icke kan af hederslagen ogillas, om hvad i ett enskilt samtal, utan begäran och utan löfte om tystlåtenhet meddelas, skulle omtalas; helst den som blottar det, alltid återhålles af det band, att hela samtalet, eller delar deraf, kunna å andra sidan förnekas, hvarvid den enes nej blifver i allmänhet vigtigare, än den andres påstående. Efter denna allmänna betraktelse öfver hvad hedern fordrar, under vanliga förhållanden, öfvergå vi nu till de mera speciella för krigsståndet. Man vill, att inom det, en större helgd skall gifvas åt samtalet emellan fyra ögon, än hvad, på sätt vi sett, det tillerkännes i allmänna lifvet. Är detta nödigt? Är det nyttigt? Nödigt kan ett sådant hemlighetseller tystnads-system ej under vanliga förhållanden vara, ty hvad sådana beträffar är militären ingenting annat, än hvarje annan medborgare. Gäller frågan förhållanden under krig, eller sådant, som, enligt speciella lagar eller lagenliga föreskrifter, hemligt hållas börs, då är blottandet af enskilte meddelanden en lagförbrytelse. Men gäller den enskilt rätt eller allmän säkerhet, då är, under de vilkor, vi i allmänhet förutsatt, blottandet intet fel, ingenting fördömligt och kan tillochmed ofta vara en pligt. Gäller frågan enskild välfärd, anseende hos medborgare och aktning af underlydande, då är det väl en det största arrogans att begära, att den, som lider oförrätt, som offentligen kränkes och nedsättes i andras ögon, och som i sjelfva det samtal, hvarigenom han får del af den lagvidriga och ensidiga anledningen till sin förföljelse, måste ana en fortfarande sådan, skall låta på det viset behandla sig och förtryckas, utan att blotta rätta förhållandet. En sådan pligt för en militärperson att tåla allt det lidande, den vanära, den orättvisa, som hans förmän, ifrån och med konungen, såsom högste befälbafvare öfver krigsmakten, intill den närmaste förmannen, behaga ådraga honom, utan att yppa det för andra, ibland hvilka han såsom embetsman och medborgare bör och måste vistas, handla och verka, den vore så absurd, att dess erkännande skulle ställa hela den väpnade styrkan ibland folket i fullkomlig likhet med österlandets trälar och betaga den alla anspråk på de öfrige samhällsklassernas aktning och förtroende. Och hvartill skulle ett sådant hemlighetssystem vara nyttigt? Jo, säger man, för disciplinen, för ordningen, för upprätthållandet af den militära andan. Kan man tänka sig några på en ömkligare och löjligare påståenden? Skulle då disciplinen bestå deri, att förmän kunna förtrycka och förnärma underhafvande, utan att dessa ega att omtala de anledningar dertill, som de förra, emellan fyra ögon, säga sig hafva till det egenmäktiga handlingssättet? Skulle ordningen fordra, att en förman, hvilkens ord (rapport) inför lagen gäller framför den underordnades, intilldess denne vlagligen gitter visa sin oskuld, skall hafva anspråk på, att det, som han säger en underordnad, icke skall af denne sanningsenligt kunna allmängöras, under det att allt, hvad den underordnade säger förmannen, kan