Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1849, sida 1

När desse sågo, att flykt var omöjlig, gjorde de halt och försvarade sig med förtvifladt mod. En af dem blef nedgjord; den andre, en yngling af knappt aderton år, bad om nåd, då en af ryttarne stod i begrepp att klyfva hans hufvudskål. Han fick pardon under vilkor att visa truppen vägen till bandets smyghål. I början vägrade han dertill, emedan han — såsom han sade — var bunden af en ed. Förd till truppernas anförare förklarade honom denne, att ögonblicklig ståndrätt skulle hållas öfver honom, om han vägrade att upptäcka röfrarnes uppehållsort; men lofvade honom nåd, om han ville visa vägen dit. Kärleken till lifvet löste ynglingens tunga; han förklarade sig beredd att tjena trupperna till vägvisare, och, förde af honom, anlände de ännu samma afton till foten af det berg, på hvilket bandet hade sitt tillhåll. Detta omringades i största hast, och trupperna bestego det, utan att Tzarko och hans band hade en aning om deras anryckande. Röfrarnes utställda vakter blefvo nedgjorde, och blott en lyckades det att undkomma, för att underrätta anföraren om den annalkande faran. Hvilken uppståndelse denna underrättelse förorsakade bland röfrarne, är redan omtaladt. Allt grep till vapen och stormade i vild hast nedför klippan, för att drifva fienden tillbaka, innan denne ännu uppnått mellersta delen af berget;