Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1849, sida 1

—nnna !A — —— sszrg;n4k af denne med anspråk på laglig kraft osannfärdigt utgifvas såsom brottsligt och straffvärdt? Vill man inbilla oss, att den militära andan fordrar uppoffrandet af en medborgerlig rättighet, hvarpå såväl allmän som enskilt säkerhet beror, neml. den, att göra allt våld, all orättvisa, all egennytta, allt åsidosättande af lag och mensklighet offentligt kända, för att bereda samhället en möjlighet att afbjelpa eller bestraffa dem, samt lemna individerna hopp om rittelse och skadestånd? Vore det icke, att på samma gång erkänna, att militären icke tillhör det lag-ordnade samhället; att den utgör en stat i staten; en utvext, dömd att utsuga folkstammens must, utan att kunna hemta ett sjelfständigt lif ur dess ädlare safter? Omöjligt! Blott en inbilsk tanklöshet och ett småaktigt hämndbegär kunna framkalla opinionsyttringar mot anlitandet, (äfven utaf medborgare-militärer), af den största och heligaste kraft, samhället äger emot missbruk af makt och emot förrådande af allmänt och enskildt väl. De skola aldrig kunna gillas af den sanna rättskänslan dessa försök att undertrycka den sjelfständigbetskänsla, som i medvetandet af sina pligters uppfyllande mot fosterland, regering och medborgare, påkallar den allmänna uppmärksamheten till sitt skydd mot oförtjenta lidanden och oförrätter; och ett sådant påkallande blifver en verklig pligt, då, såsom nu varit fallet, dessa oförrätter öppet antydas vara med berådt mod ämnade till straff för deltagandet i medborgerliga handlingar, hvilka icke endast lagarna tillåta, utan tidens upplysning och folkets förväntningar göra till ett samhällets dyrbaraste behof. Vi böra aldrig, om vi vilje vara ett fritt folk, som vill se våra institutioner utvecklas och våra offentliga myndigheter utbildas i den anda, hvilken allena förmår betrygga frihetens och laglighetens seger öfver envåldsmakt och godtycke, förgäta, att offentligheten är den förnämsta kraft, som folket eger att dertill anlita. De gamla lagar, ordningar och plägseder, som qvarstå, mer eller mindre bibehållande beskaffenheten af den anda, som öfvermakten genom våldets, listens och fördomarnes seger, under råhetens och okunnighetens tidehvarf, vetat ingjuta deri, de äro alla af den beskaffenhet, att de blott långsamt och måhända aldrig nog tydligt och fullständigt kunna reformeras, för att blifva ett fullkomligt värn för allmän frihet och enskilt rätt: åtminstone ligger det i menskliga samhällenas natur, att de aldrig skola blifva fullt tillräckliga att afvända eller godtgöra hvarenda möjlig enskild orättvisa. Men offentligheten är den kraft, som säkert skall afhjelpa, hvad som är möjligt att åstadkomma för detta de menskliga samhälls-bemödandenas stora mål. Det är den, som under samlällslifvets förädling ställer alla, på nationernas öden och individernas välfärd verkande personligheter emellan den juridiska pligt, som ännu alltid bristfälliga former eller ofullkomliga lagar åligga, och det moraliska rykte, hvilket framgår i bredd med en friare anda och upplystare begrepp om det sanna och rätta. Det är genom ofjentligheten, som man derföre kan hoppas, att en gång se politiken och moralen gemensamt verkande för slägtets väl. Låtom oss då aldrig någonsin medgifva, att dess begagnande inom sanningens, rättstillståndets och