Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1849, sida 2

kammaren ej kunde gifva henne något hopp om skydd. Innanför hade dörren hvarken lås eller rigel; den olyckliga var således helt och hållet öfverlemnad åt sina tyranners godtycke. Förfärad öfver denna upptäckt, återvände hon till sitt läger. Men hastigt varsnade hon något glänsande framför sig på golfvet. Hon böjde sig, för att upptaga det, och fick tag uti en blänkande dolk, hvilken den röfvare, som ditfört henne, hade tappat. Hal! ropade hon hänryckt, lyckliga fynd! Gud öfvergaf ej den arma — denne dolk skall skydda mig för vanäran. Med vild häftighet tryckte hon honom till mun och hjerta, och detta förtroende till försynen, hvilket aldrig i längden öfvergifver ädla menniskor, återvände i hennes bröst. I besittning af detta dödens verktyg, trodde hon sig ega nog styrka att uppträda handlande i det afgörande ögonblicket, och tanken, att hon hade sitt öde i sina händer, gaf henne en beslutsamhet, hvilken ännu kort förut ingen skulle ansett den svaga varelsen mäktig. Sorgfälligt gömde hon dolken i barmen och, sålunda förberedd, var hon fast besluten att genom döden undgå den fara, som förestod henne, om ingen räddning på annat sätt vore möjlig. (Forts.)