utses, och andtligen var man säker på, att genom detta val få visshet om de verkliga åsigterna på högre ort. Valet skedde, men ingen menniska blef derigenom klokare, än förut. De utsedde voro visserligen aktningsvärde och beskedlige medborgare, men till större delen utan all politisk färg, och det var icke svårt att förutse resultaterna af deras verksamhet. Det förslag, som af denna kommitt6 under regeringens auspicier och under ordförandeskap af justitie-ministern utarbetades, ansågs redan ifrån första början såsom dödfödt, och regeringen sjelf biträdde helt oförtrutet vid begrafningen. Nu började den tanken att smyga sig på en och annan, att regeringen kanske icke var så särdeles angelägen om någon representations-reform. Man började sammanställa valet till representationskommitt med valet af diverse högre funktionärer; man tyckte sig finna en viss likhet i åsigter, åthäfvor och snitt dessa herrar emellan. Man såg Sveriges Posttidning innehålla ledande artiklar, skrifne af en man, som hade Konungens öra, och nu ändtligen var man då tendenserna på spåren. Men äfven denna glädje var kort. Posttidningen erhöll det bekanta munlåset, och vid 1847 års riksdag ingingo i ministeren, Sandströmer, Genberg, Gripenstedt och flere lika varma reformvänner. Då kunde naturligtvis ingen betvifla, att regeringen var blifven liberal. Nyfikenheten på det af Konungen utlofvade representations-förslag var utomordentlig. H. M:ts samtal med ledamöterna af konstitutions-utskottet hade födt af sig stegrade förhoppningar. Förslaget blef synligt, befanns utgöra ett uppkok på representations-kommittns, befanns innehålla nästan idel bestämmelser till förmån för konungamakt, rikedom och byråkrati -— och åter var den beskedliga svenska allmänheten snäst. Härefter inträffade Franska revolutionen, marsuppträdena i Stockholm och Danska kriget, med flera händelser, som tilldrogo sig allmänna uppmärksamheten och afledde tanken ifrån regeringens syften. Med hvilken konseqvens, värdighet och kraft, svenska regeringen uppträdde i danska frågan är allmänt bekant. Den började med klingande fraser om lejonmod och dylikt och slutade med lustläger. I den mån, regeringens representationsförslag blef kändt, förmärktes öfver hela landet en stor och växande obenägenhet för dess antagande. Reformsällskaperna satte sig i verksamhet; ett allmänt möte hölls i Örebro; folket beredde sig synbarligen på fullt allvar till en öppen och ärlig strid. Småningom hade omkring regeringen och dess förslag slutit sig ett parti af moderata, eller så kallade grå, hvilka syntes färdiga att hålla densamma under armarne. Detta parti samlades omkring Aftonposten, hvilken på samma gäng utgjorde dess organ och dess fana. Allting antydde att en ridderlig fejd om principer nu skulle utkämpas. Men då nedslog den Zachrissonska tilldragelsen såsom en bomb i lägret, och på en gång blef för nationen tydligt och klart, hvad den förut endast varseblifvit som en sorts aning eller af instinkt. Den insåg, att man ville göra vissa klasser af medborgare ofria, på samma gång som man beredde dem inträde i representationen, och att man på detta sätt ville rycka åt sig snart sagdt både den lagstiftande och verkställande makten. En annan sak blir nu om planen skall lyckas. Sålänge endast general Arbin ännu drabbats af Konungens onåd, hade allmänheten ingen full visshet om de innersta tankarne på sambällets höjder — tvärtom började man redan glädja sig åt sitt misstag och åt en rättvisa, som icke gjorde afseende på person --men sedan åtgärderna emot kapt. Zachrisson började och synbarligen buro prägel af förföljelse, utan att ens stödja sig på den ringaste rättsgrund, kan ingen mera betvifla, att man på Zachrisson vill statuera ett exempel för hans deltagande i reformsällskapet. Det märkvärdigaste dervid är, att en mängd officerare låtit låna sig till verktyg i vederbörandes hand emot Z. Hvar och en, som med ringaste uppmärksamhet följt regimens beteende emot militärståndet, har nemligen icke kunnat undgå att inse, huruledes detta otånd nå allt malet Oct klfu HnhÄUAAA ;