Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1849, sida 2

vA)vvaltdal—— .X C ————— L—W — Förföljelsen emot kapten Zachrisson). Den politiska betydelsen af förföljelsen emot kapten Zachrisson består onekligen deri, att nationen numera icke kan undgå att inse regeringens och dess verktygs inneboende tendenser. I alla samhällen är förtroende emellan folket och de styrande ett nödvändigt vilkor för lugnets och trefnadens bibehållande; men i fria, konstitntionella stater, der hela samhällsfördraget just är grundadt på ett obegränsadt förtroende, der medför hvarje försök till hemlighetsmakeri, vare sig å den ena eller andra statsmaktens sida, förr eller sednare de vådligaste följder. Ett fritt folk följer sin regering med samma uppmärksamhet som en svartsjuk älskare följer sin älskarinna. Hvarje dess steg bevakas, hvarje dess tanke efterforskas och förställning bjelper här till intet, ty antingen utforskar älskaren sin förtjuserskas förehafvanden, eller icke. I förra fallet — och såvida han upptäcker alltför svåra snedsprång — förlorar hon hans aktning; i det sednare hans förtroende. Det finnes ingenting omöjligare i verlden, än att helt och hållet och genom en längre tid föra ett fritt folk bakom ljuset. Millioner blickar följa regeringarnes minsta rörelser, millioner hjertan känna sig upprörda vid det minsta försök till ingrepp i folkets rättigheter. Och likväl är ingenting vanligare, än att regeringarne, oaktadt de icke kunna vara i okunnighet derom, att en jättepolis bevakar deras steg, försöka och fortsätta det gamla spel, som färgat så månget historiens blad med blod — spelet om en utvidgad makt. Äfven svenska nationen har mer än en gång varit ett experimentalfält för ärelystnadens eller dynastiinteressenas hemliga eller uppenbara bearbetningar. Den regim, som närmast försiggick den nuvarande, eller den, hvaruti Carl XIV Johan presiderade, lyckades, som vi alla veta, genom korruption i befordring och ett envist trotsande af solkviljan, att för någon tid förslappa nationens interesse för det allmänna och att undertrycka landets vigtigaste reform. Men så blef också resultatet det vanliga: att missnöjet slutligen vaknade och gaf sig luft både genom pressen, riksdagarne och den enskilta politiska diskussionen samt tillochmed i våldsamma uppträden. Aktningen för Carl Johans ålder och bjelterykte, hans snille, den öppenhet, hvarmed han gick till väga, och hoppet om bättre tider under hans son; allt detta verkade dock lugnande och afledande på de upprörda sinnena. Och så kom den 8:de Mars 1844. Liksom genom ett trollslag stämdes alla partier till tystnad. Hvar och en ställde, så godt han kunde, framtidens horoskop för den nye monarken; hvar och en sökte att af hans gester, hans ord, hans minsta handling för sig reda den fråga, som sväfvade på allas läppar: är han konservativ eller liberal? Man kikade länge och väl, men resultaterna blefvo alltid olika. Slutligen varsnade någon af de store stjernkikarne, som nu sitta i Aftonposten, eller någon annan, vi minnas det ej så noga, att han var liberal, och nu utbröt ett jubel, så att Sveas gamla fjellar nära nog skakades på sina grundvalar. Kom så den lika arfsrätten och det så högsinnade upphäfvandet af 1812 års författning och Nordenfalks förklaring, att representationsfrågan icke kunde falla, och nu hade förtjusningen icke vidare några gränsor. Väl tyckte man sig samtidigt härmed märka, att de ministrar och öfriga personer, med hvilka konungen omgaf sig, voro af nog bssynnerliga och heterogena åsigter, men man lugnade sig dermed, att Rom icke kunde byggas på en dag. Konungen kunde naturligtvis ej med ens utestänga de mäktiga och mot folkfriheten stridande elementer, som han fått i arf från den föregående regimen; men han skulle nog göra det, endast man gåfve sig till tåls, det kunde man lita på. Man afbidade således tiden. Den af ständerna begärda representationskommittten skulle nu ö —— 2A21 .i 30