Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1849, sida 1

rebygga alla sådana våldsamheter, som af det här öfvermäktiga tyska partiet under det föregående mötet blifvit föröfvade mot P. H. Lorenzen, afgjorde förut språkstriden genom ett reskript af den 29:de Mars 1844, hvilket, ehuru regeringen något längre fram i detsamma missbilligade beteendet emot Lorenzen, dock vindicerade de danske Slesvigarne rättighet att i ständerförsamlingen begagna sitt modersmål endast i det fall, att de förklarade sig icke vara det främmande språket mäktige. Detta sistnämnda vilkor uppväckte hos Slesvigarne och öfver hufvud taget hos hela det danska folket en den allrabittraste sinnesstämning mot regeringen. Den gamla onaturligheten och orättfärdigheten hade nemligen nu framträdt i dubbelt klar dager, då den var beröfvad all tänkbar grund; ty när man i följd af nyssbemälte förordning dock hädanefter måste i ständerförsamlingen träffa sådana anstalter, att begge språken kunde begagnas, så tycktes väl ingenting kunna vara mera orimligt, än att förbjuda någon bruket af hans modersmål, emedan han var i stånd att tala ett främmande språk. Denna sinnesstämning uttalade eig äfven genom den slesvigska föreningen på ett mycket alfvarsamt sätt; den uttalade sig genom flera slesvigska ständerdeputerade, som vägrade att infinna sig i ständerförsamlingen, så länge ifrågavarande förordning egde bestånd; den uttalade sig högt och ljudligt vid den stora folkfest å Skamlingsbanke, hvilken egde rum under detta års sommar. Men regeringen, som kommit i en falsk position och måste försvara sitt eget verk, förbjöd den slesvigska föreningens sammankomster och anställde räfst mot dess medlemmar. De sammansvurne åter betraktade förordningen såsom en öfver regeringen vunnen seger. Presten Lorenzen underrättade hertigen om att partiets i Kiel varande ledare voro mycket nöjde med densamma, och de journaler, som annars gerna på det skarpaste klandrade hvarje regeringsåtgärd, förklarade helt öppet, att hvarje motstånd i detta fall vore obilligt, orättvist och dumt. Hertigen af Augustenburg måste imellertid städse hafva nya agitationsmedel till hands, äfven vid ifrågavarande ständersammankomst, och han öfvervägde fördenskull, om man icke helt rätt och slätt kunde våga påstå, att Slesvig vore tyskt, och att följaktligen det tyska språket ovilkorligen skulle begagnas vid alla ofsentliga förhandlingar. Han befallte derföre Jasper att undersöka och genomrota alla möjliga gamla handlingar, för att se, om man icke i dem skulle finna, att regeringen vid ett eller annat tillfälle råkat att kalla Slesvig i förening med Holstein tyska hertigdömene — en benämning, som ganska lätt en eller annan gång kunde hafva undfallit densamma. Till förberedelserna för ständerförsamlingens öppnande hörde äfven att få en af de partiet tillgisne män till ordförande, nemligen Falck eller Moltke af Grinholtz. Äfven detta skulle Jasper söka tillvägabringa, och en rapport från honom af d. 8:de Juli omförmäler, att han dragit försorg derom. Ständersammankomsten öppnades alltså. Falck blef, såsom förut var afgjordt, vald till ordförande. Den kongl. förordningen missbilligade, såsom förut nämnts, det af den förra ständerförsamlingen mot P. H. Lorenzen visade våldsam—X4— ENN VIGSLAR RYTER ENPTIRE TEN