Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1849, sida 1

ma öfvermod. Detta missbilligande använde hertigen såsom det första agitationsmedlet. I förening med presten Lorenzen utarbetade han en protest mot dessa uttryck i det kungliga dekretet, och då han sjelf ville draga sig något tillbaka, gaf han genom bemälte Lorenzen Falck befallning, att han inför ständerne skulle framlägga protesten såsom sin egen, hvilket Falck äfven hörsammade och hvarom Lorenzen underrättade sin husbonde. Ständerförsamlingens majoritet måste alltid i följd af vallagen blifva Schleswigholsteinsk, d. v. s. komma att bestå af höge herrar och af på tyska universiteter bildade embetsmän, hvaraf ock skedde, att Schleswigholsteinarne med acklamation antogo hertigens protest, hvilken sålunda gick och gällde såsom ett uttryck af den allmänna opinionen). ITertigen sjelf höll sig i bakgrunden, ifrigt sysselsatt med att genomgå manuskriptet till de afhandlingar, som han Mill försvar för sina förmenta arfsrättigheter låtit tvenne tyska advokater, Cartheuser och Sandwer, utarbeta. Likasom hans agenter till honom inrapporterade hvarje tilldragelse inom ständerförsamlingen, på samma sätt emottog han ifven från andra håll underrättelser om tilldragelserna utom densamma. Amtsförv:n Krogh höll ett vakande öga med de undersökningar, som regeringen hade befallt anställas rörande den slesvigska föreningen och trodde sig i dessa hafva fått ett önskadt tillfälle att väcka skandal mot Slesvigs danskt sinnade innebyggare. Den 14:de Juli skref ban till hertigen och föreslog åtskilliga medel att göra de danskt sinnade oenige sinsemellan, hvarvid han tillika frågade hertigen till råds, huruvida man icke skulle låta en af de deputerade, sockenföreståndaren Petersen, som tillhörde hertigens parti, tala danska i ständersalen, icke emedan danska språket var hans modersmål, utan för att derigenom visa, huru billige de holsteinske herrarne voro i sina fordringar och huru ogrundadt det vore, att ingen dansktalande man ville infinna sig i ständerförsamlingen. Samma Krogh insände ånyo d. 18:de och 21:ste Juli rapporter rörande den slesvigska föreningen, hvilken han så gerna ville åt, och yttrade sig på samma gång i de mest rå uttryck om tvenne jutländske ständerdeputerade, nemligen oljeslagaren Schytte och den gamle öfverste Brock, samt tillkännagaf med mycken glädje, att de sammansvurnes aktier, enligt hans åsigter, aldrig någonsin hade stått bättre, än just i dåvarande ögonblick. Midt under loppet af dessa segrar hade hertigen och hans parti dock icke så få bekymmer, alldenstund sanningen icke så lätt låter sig undertrycka. — Hertigen yttrade för presten Lorenzen sin fruktan för att konungen under sin tillämnade resa genom Slesvig skulle komma att sjelf tala med innebyggarne och öppet få höra deras tankar om ställningar och förhållanden derstädes. Äfven Lorenzen hyste denna fruktan, hvilket kan ) Det är fullkomligt säkert, att regeringen, under dåvarande förhållanden i hertigdömet Slesvig, aldrig kunde höra Slesvigarnes röst. Det var och måste ständigt vara Schleswigholsteinarne, d. v. s. Holsteinarne i Slesvig, som öfverallt förde ordet. Också lät utlandet helt och hållet dåra sig häraf, och den preussiska armåen blef i fjol icke litet förvånad att finna en dansk befolkning redan några mil norr om Eiderfloden.