Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1849, sida 2

Bankerne, assuransbolagen, kapitalisterne och de anseddaste invänarne i Capstaden afgåfvo i enlighet med resolutionerne af den 2:de Juni, offentliga förklaringar, hvilka åsyftade att låta guvernören sjelf allena, bäst han gitte, anskaffa föda, kläder och husrum åt de förbrytare, som infördes. Bagarne vägrade enhälligt att åtaga sig lefverans af skorpor till kommissariatet, emedan desamma kunde användas till underhåll åt de väntade förbrytarne, och på landet har man kommit öfverens att tills vidare icke använda någon Europ som daglönare, på det att icke förbrytarne under rubriken af fria arbetare måtte kunna insmugglas i landtdistrikterne. De sednaste underrättelserna från Cap gå till den 2:dre Aug. Invånarnes fasta och beslutsamma motstånd hade så till vida imponerat på guvernören, att han förklarat, att då -Neptuner, som väntades med 300 förbrytare från Bermudiska öarne, anlände, skulle han genast låta flytta dem om bord å fartyg i S:t Simons viken och hålla dem der i förvar, i afvaktan på nya order från England. Men invånarne läto icke insöfva sig i säkerhet genom detta löfte. Den 31:ste Juli höll Anti-Convict-Associationen ett nytt sammanträde, å hvilket beslutades, att genom sträng vaksamhet sörja derför, att guvernörens löfte icke brötes eller på något vis kringginges. Tillika beslöt man, att stå fast vid det tidigare beslutet att ur samfundet utstöta en hvar som på ett eller annat sätt, direkte eller indirekte, befordrade utförandet af regeringens åtgärd. En omständighet har ytterligare ökat förbittringen emot styrelsen. Man har nemligen fått veta, att Cap icke blott skall emottaga förbrytare från England, utan äfven från Mauritius samt alla till deputation dömde militärförbrytare från de europeiske regementerne i Ostindien och på Ceylon. I ledigheten efter trenne medlemmar af lagstiftande församlingen, hvilka utträdt i följd af förbrytarefrågan, hade guvernören utnämnt 3:ne andra individer, deribland svensken J. Letterstedt, till deras eftertridare. Första gången de nya deputerade infunno sig i lagstiftande församlingen blefvo de uthvisslade af åbörarne och sedermera personligen misshandlade på gatan i guvernörens närvaro, så att de måste söka sin räddning i en skyndsam flykt och sednare afsade sig sina befattningar, ett exempel, som följdes af eirka 50 embetsmän. Guvernören å sin sida gör emellertid, såsom kan inhemtas af hans depescher till kolonialministern, — allt för att förmå regeringen att afstå från sitt beslut.